lördag 8 maj 2010

Har inte uranbrytning med kärnkraftverk att göra?

I veckan som gick fick vi ett nytt exempel på att regeringens "historiska uppgörelse om kärnkraften" i själva verket är ett politiskt fikonlöv som inte kan dölja oenigheten mellan allianspartierna. Den nakna sanningen uppenbarades den här gången av Dagens Nyheter som visade att statsminister Fredrik Reinfeldt och Ola Alterå, statssekreterare hos Maud Olofsson och utpekad som "pappan bakom centerns acceptans av ny kärnkraft", håller sig med var sin logik när det gäller synen på svensk uranbrytning:

Reinfeldt:
  • Jag har inte uteslutit uranbrytning i Sverige. Jag tycker det är logiskt, givet att man förlänger kärnkraftsparentesen, att man inte utesluter det.
Alterå:
  • Uranbrytningen har inte med kärnkraftverken att göra. Alla länder som har kärnkraft har inte urangruvor precis som länder med biltillverkning inte alltid har egna järngruvor för att tillverka plåt.
Allianspartiernas oenighet demonstrerades också i Östersund i veckan. Där hade moderaternas gruppledare i Landstinget, Christer Siwertsson, bjudit in till debatt i sin egenskap av verksamhetsansvarig för Europa Direkt, ett slags EU-kommissionens förlängda arm i Jämtland. Alla partier inbjöds att delta under Margareta Winbergs ordförandeskap och på affischerna kunde man läsa att två "sakkunniga" skulle förstärka panelen:
  • Gustav Åkerblom som är företrädare i Sverige för CPM - Continental Precious Minerals, ett kanadensiskt prospekteringsföretag som milt uttryckt är på offensiven i Sverige, inte minst i Jämtland - på mötesaffischen presenterades Åkerblom som "geolog och expert på strålskyddsfrågor".
  • Bert Allard som är positiv till svensk uranbrytning med hopp om pengar till sin forskning om uranets miljörisker - Allard presenterade som "professor i miljökemi vid Örebro Universitet"
Föreningen Nej till uran i Storsjöbygden tyckte förstås att de båda sakkunniga borde balanseras av en sakkunnig med ett annat perspektiv. Därför föreslog man att panelen skulle kompletteras med Olov Holmstrand, aktiv i nätverket Nej till uranbrytning och tillika teknologie doktor, miljökonsult och f d professor i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers tekniska högskola. När responsen dröjde från arrangören bjöd föreningen in Holmstrand till ett förmöte där man gav allmänheten en chans att värma upp sig för att bättre kunna grilla panelen. Två dagar innan debatten skulle ordnas meddelade arrangören att också Olov Holmstrand fick sitta med i panelen. Hans huvudargument mot uranbrytning sändes under kvällen ut i TV.

Ett längre TV-inslag sändes i Jämtlandsnytt. Här bjöds vi ytterligare två slags logik i tänkandet om svensk uranbrytning:
  • Maria Söderberg, centerpartistisk ordförande i kommunstyrelsen i Krokom, sa att hennes motstånd mot uranbrytning berodde på att hon i grunden är motståndare både till kärnkraft och kärnvapenspridning.
  • Folkpartisten Per-Olov Olsson, vars parti går in i valrörelsen under parollen "Ta chansen, säg ja till framtiden - och bryt uran i Jämtland!¨menade att jämtarna i Oviken bokstavligt talat sitter på uran för 1000 miljarder kronor och att urangruvor skulle leda till "ett otroligt ekonomiskt uppsving för hela Jämtland."
Också Länstidningen (här) och Östersunds-Posten (här) rapporterade från debatten. I den lokala nät-tidningen 321an bjuder man på text och webb-TV från debatten under rubriken "Gruvavfall hot mot Storsjön".

Diana Fernlund är ordförande i Nej till Uran i Storsjöbygden. Föreningen bildades i april förra året och samtidigt genomfördes en stor demonstration. Jag bad Diana att skriva ner vad hon tänkte och kände efter torsdagens debatt i Östersund. Så här skrev Diana:
  • Min upplevelse av detta möte: Publiken bestod i huvudsak av våra vänner, det märktes genast. Många av medlemmarna i Nej till Uran i Storsjöbygden var där, men jag såg bara en tröja, vi hade inte tröjorna på, för då skulle våra inlägg inte uppfattas som seriösa.
  • Alla politikerna var eniga om att miljön är viktig, att Storsjön absolut inte får förstöras. Två av deltagarna på politikerbänken var ödmjuka inför miljön, men ville ändå avvakta en miljökonsekvensbedömning innan de bestämmer sig för att säga nej till gruvor.
  • Folkpartisten Per-Olov Olsson hade tuffare uppsyn i TV än inne i salen, han påstod att en markägare som sitter på skiffern kan få 200 miljoner om året. Jag förstår inte varifrån han fått en sådan siffra, jag har aldrig hört den.
  • En av våra motståndare, som jag ringt dagarna innan, var med på halva mötet. Han gick kanske i fikapausen, han hade nog inte fått någon lovande info.
  • Miljökonsekvensbedömningen blir tydligen inte klar 2010, som CPM förde fram förra året, ett par år ska den ta enligt Fp, politiker verkar vara väldigt betagna av att "utvecklingen går framåt", dvs att deras önskedrömmar blir sanna hur orealistiska deras drömmar än är: 1000 miljarder i investeringar måste ge fördelar för bygden, att slänga 1000 miljarder i sjön ger väl ingen bra avkastning, men ska man använda den för ödeläggelse av en bygd, då är det inte bygden som tjänar på det, så klart.
  • Olle som vet vad han pratar om kan ta gift på att det inte går att fixa miljön, Allard säger att idag vet ingen hur miljövänlig uttagning av alla farliga ämnen i skiffern ska gå till, men vill gärna forska på det.
  • 6 politiker mot två, nej till gruva. Emanuel Sandberg ska påverka sitt parti (KD) att säga nej till gruva. Jag gick ut och var övertygad om "att nu har vi dem", det blir ingen gruva.
  • Nästa problem blir att stoppa CPM för vidare närvaro i bygden. De kan gärna betala några 100.000 till damen som äger Viken 1:8 så att hon kan sälja sin gård till en rik tysk och få bra betalt. 120.000 US dollar är den inte värd, 200.000 kr kanske. Hur kommer man åt att sprida detta projekts omöjlighet till börsen i Toronto. Det kan väl inte vara omöjligt?
Uppdatering 10 maj: Jag har också bett Olov Holmstrand om hans iakttagelser och reflexioner efter mötet. är kommer de:
  • Deltagarna i eftermiddagens möte var huvudsakligen medlemmar i ”Nej till Uran i Storsjöbygden”, kanske 15-20 stycken. Jag redovisade en uppdatering av läget ifråga om uranprospekteringen i Sverige och givetvis speciellt ifråga om Continental Precious Minerals (CPM) planer i Oviken. Företagets maximala planer innebär brytning på 14 kvadratkilometer, vilket skulle totalt omvandla Storsjöbygden. Deltagarna medverkade aktivt med frågor och kommentarer och verkade uppskatta mötet.
  • Kvällsmötet var mycket välbesökt, uppenbarligen av en påtaglig majoritet motståndare mot uranbrytningsplanerna i Jämtland. Det framkom några intressanta ståndpunkter från experter och politiker.
  • För egen del framhöll jag att CPMs planer innebär landskapsmord och stora risker för att Storsjön förorenas. Jag menade också att uranet användning måste beaktas och pekade framför allt på kopplingen kärnkraft-kärnvapen och den olösta avfallsfrågan. En hel del av detta återkom i de kritiska politikernas anföranden.
  • Bert Allard anser alunskiffer så besvärlig att hantera att han menar att alla föroreningar måste utvinnas innan avfallet kan deponeras. Denna ståndpunkt innebär att även han uppenbarligen anser att alunskifferavfall från CPMs process skulle läcka föroreningar till Storsjön. Den process Bert anser nödvändig finns inte idag och blir sannolikt så kostsam att uranutvinning ur alunskiffer aldrig blir lönsam.
  • Gustav Åkerblom upprepar hela tiden att CPM bara kan få tillstånd om miljöpåverkan uppfyller lagstiftningens krav.
  • Endast folkpartisten förespråkade oförbehållsamt uranbrytning även i alunskiffer i Storsjöområdet.
  • Moderaten ville inte ha dagbrytning i Storsjöområdet. Han förespråkade istället underjordsbrytning i urberg, dvs i praktiken i Hotagen.
  • Kristdemokraten läste pliktskyldigast upp vad partiet tycker och deklarerade därefter att han inte delar partiets uppfattning om kärnkraft och uranbrytning.
  • Övriga politiker var helt eniga om att motverka uranbrytning och kärnkraft.
  • Sammanfattningsvis var huvudintrycket att motståndet mot CPMs planer är stort. Men detta innebär troligen inte att CPM ger upp ännu. Som avskräckande exempel nämndes hanteringen av kärnavfallsfrågan med villkorslagen. Det är inte alltid sakskäl avgör viktiga frågor.

3 kommentarer:

Inger sa...

Sannerligen --- verkligheten blir allt mer obegriplig!
Uranbrytning har inte med kärnkraftverk att göra.
--- I den stad jag bor tillverkas kärnbränsle till både svenska och utländska kärnkraftverk. Omkring 100 transporter med kärnämne går varje år till och från denna industri. Via anrikningsanläggning kommer urandioxiden hit till vår fabrik där den behandlas och pressas och slipas till små kutsar som sedan fyller bränsleelementen till kärnreaktorerna.---
Om inte uranet som driver våra kärnkraftverk ursprungligen kommer från en gruva --- varifrån kommer det då???

Michael Karnerfors sa...

Det allt gällare motståndet missar inte chansen att roffa åt sig billiga poånger genom att slita saker ur sitt sammanhang och avsiktligt missförstå.

Hellre än att föreläsa för er ger jag som övning till er att själva förklara vad Carlgren menade.

Christoffer Willenfort sa...

och vilken del av "Alla länder som har kärnkraft har inte urangruvor precis som länder med biltillverkning inte alltid har egna järngruvor för att tillverka plåt."

Fattade ni inte.

Om ni är emot kärnkraft i sverige med hänvisning att vi inte skall bryta uran. så kan ni allihopa lämna tilbacka era mobiltelefoner,datorer,TV-apparater, börja vara emot vindkraftverk, solkratverk,tåg,bussar,vågkraft och i princip alla modern teknik där vi importerar råvaror.

Elelr är kärnkraft ett extremt speciallfall och isåfall varför.