Vem kan man lita på?

På anslagstavlan utanför biografen Storbrunn i Östhammar satt två affischer i måndags. Den ena gjorde reklam för filmen Änglavakt med Mikael Nyqvist. Den andra bjöd in till samråd med SKB om slutförvaret av kärnkraftavfallet i Forsmark. Jag skulle tro att flera kommuninnevånare satsade på Änglavakt än på SKB. I alla fall var allmänheten frånvarande när mötet med SKB drog i gång klockan sex på kvällen. Det 50-tal personer som fanns i lokalen var företrädare och representanter av olika slag. Journalisten från Radio Uppland gick runt och letade efter en vanlig människa från Östhammar men han hittade ingen.

Jag har inte svårt att förstå att det ser ut så här. Dagarna före mötet hade jag för första gången själv gått i närkamp med de dokument som är aktuella i det så kallade samråd som kärnavfallsbolaget är skyldigt att genomföra innan det (troligen) i slutet av året lägger fram sin ansökan om tillstånd för ett slutförvar i Forsmark. Redan den preliminära MKBn (miljökonsekvensbeskrivningen) omfattar 348 sidor och efter det senaste mötet i Östhammar den 6 februari (som SKB kallade det sista när det avslutades) kom det in 575 sidor med synpunkter från olika intressenter. I måndags fick vi också höra att bara underlaget till säkerhetsbeskrivningen i den kommande tillståndsansökan består av en huvudrapport på 800 sidor plus 13 rapporter i form av huvudreferenser på engelska och därtill ytterligare 80 referenser, också de på engelska.

Kärnavfallet har med andra ord, under sin långa resa genom den svenska modellens institutioner, blivit en demokratisk angelägenhet som folk i allmänhet inte har en susning om. Någon gång ser man något i Aktuellt om att ”det är bestämt” att avfallet ska förvaras i Forsmark (vilken inte alls är sant, det är bara kärnavfallsbolaget som bestämt sig för att vilja det) men annars är den olösta avfallsfrågan osynlig i den aktuella kärnkraftsdebatten. Men likväl rör den på sig.

För medborgaren i gemen är det omöjligt att ha en egen övertygelse om huruvida det planerade slutförvaret i Forsmark är en acceptabel ”lösning”. Hon eller han måste lita på andra som trängt djupare i frågan. Men vem ska man lita på? Kan man till exempel lita på SKB, detta kärnkraftindustrins avfallsföretag som lagstiftaren gett ansvaret för samrådet med medborgarna – ett ansvar som SKB använt sig av för att behålla makten och kontrollen över informationsutbytet och hindra det från blir en konstruktiv dialog mellan jämbördiga parter.

Själv litar jag på Johan Swahn som arbetar på MKG (Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning), som tillsammans med Milkas (Miljörörelsens kärnavfallssekretariat) och ett antal andra aktörer ger den intresserade medborgaren möjligheter att fundera kritiskt över SKBs förslag och agerande. Efter att ha läst MKGs samrådsinlaga med kommentarer till SKBs preliminära MKB, ett dokument med sammanlagt mer än 50 kritiska punkter, är det för mig omöjligt att ha förtroende för SKB.

Jag skulle vilja påstå att det för dagens miljökämpar och kärnkraftmotståndare är en demokratisk skyldighet att ta sig tid att att läsa denna samrådsinlaga från MKG. Om det känns jobbigt rekommenderar jag att man börjarn med de 21 sidor med utmärkt tändvätska som finns i en av bilagorna till MKGs skrivelse. Jag syftar på Olov Holmstrands väldokumenterade berättelse om det svenska kärnavfallets väg från atombombsplanerna på 1950-talet till dagens Forsmarksprojekt.

Men det är inte bara miljörörelsen som ser på SKBs avfallssamråd med kritiska ögon. Under och efter februarimötet i Östhammar kom kritiska synpunkter också från Östhammars kommun, Kärnavfallsrådet och Strålsäkerhetsmyndigheten. Följden blev att SKB fick krypa till korset och ordna ännu ett "sista möte" - det var det som hölls i Östhammar i måndags. Efter det mötet står det mera klart än någonsin att SKB och miljörörelsen har helt olika syn på vad som ska kallas meningsfullt samråd. SKB menade att samråd betyder rätt att tycka och lämna synpunkter. Företrädarna från MKG, Milkas och Aktionsgruppen från ett atomkraftsfritt Åland menade å sin sida att förutsättningen för att man ska kunna ställa frågor och komma med synpunkter är att man har ett underlag att utgå ifrån. Och ett sådant, i det här fallet en preliminär rapport om arbetet med den långsiktiga säkerhetsbedömningen, har man inte fått - bara en muntlig föredragning på själva mötet.

Allan Hedin, säkerhetsanalytiker på SKB, rapporterade om analysen av den långsiktiga säkerheten vid mötet i Östhammar 3 maj

Nu har alla intressenter tiden fram till 17 maj att komma med synpunkter på majmötet till SKB. Framemot årsskiftet väntas sedan SKBs ansökan om tillstånd att uppföra slutförvaret. Ansökan ska behandlas av Strålskyddsmyndigheten och i Miljödomstolen och processen kan väntas ta uppemot fem år.

Det finns alltså tid att sätta in sig i den pågående processen - här är länkar till några dokument av betydelse:

• SKBs preliminära miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Här.
  
• Protokoll från samrådsmötet om MKBn 6 februari i Östhammar. Här.
  
• Synpunkter inlämmnade till SKB efter februarimötet. Här.
  
• MKGs samrådsinlaga 10 mars 2010. Här.
  
• Kärnavfallsnytt från Milkas med rapport från samrådsmötet 6 februari. Här.
  
• Kä'rnavfallsnytt från Milkas med rapport från samrådsmötet 3 maj. Här.
  
• Kritisk kommentar från MKG efter mötet 3 maj. Dessutom presentationer som gjordes av de föredragande från SKB. Här.
  
• Inslag i Radio Uppland efter samrådsmötet 3 maj. Här.
  

Dessutom har alla intresserade en chans att öka på sina kunskaper vid ett seminarium i anslutning till MKGs årsmöte i Uppsala 28 maj. Ur programmet:

• "Kan kopparkapslarna i ett slutförvar rosta sönder"? Peter Szakálos, KTH

• "Allternativa metoden djupa borrhål - En bättre möjlighet?", Karl-Inge Åhäll, Karlstads universitet

• "Kärnavfallsjuridik och prövningen av en slutförvarsansökan" Oscar Alarik, Naturskyddsföreningen

Praktiska upplysningar om seminariet finns här

Se också mitt tidigare inlägg "Det var en gång en annan kärnkraftfråga". Här.