Röster från Boden-konferensen om uran

Jag skulle gärna ha varit i Boden i helgen och lärt mig mer om uran. Men jag sparade mig och siktar i stället in mig på den internationella konferensen om atomenergins avfallsproblem på Lidingö kommande helg. Under tiden får vi ta del av vad andra rapporterar från Boden.

Diana Fernlund, till exempel, var där. Hon bor i Oviken, ett av de många ställen i Sverige där uranprospektering pågår. Diana berättar för mig att det var ett givande seminarium där hon

"fick ansikte på namn jag mött under den korta tid som jag varit med i den här svängen (snart 2 år med lång startsträcka). Deltagarna var alla motståndare till både kärnkraft och uranbrytning. Det är ju skönt att träffa de som förstått faran, men när jag far hem, så ska jag behöva läsa kommentarer av V8, Olaus, Brainman m fl och fundera på hur man ska "knocka" dem. Det är anmärkningsvärt att kärnkraftens tillskyndare inte vill lära sig mer om ämnet, de tar inte chansen att delta när kunskap erbjuds. Hur ska vi åstadkomma en förändring av detta?"

Diana gladdes också åt att åt att möta Elise Rappe från ARK Aktionsgruppen mot radioaktiv krigföring som tillhör dem som håller på att göra förkortningen DU mera allmänt bekant. DU betyder depleted uranium. På svenska blir det oftast utarmat uran men jag tycker att Roland von Malmbergs förslag att använda ordet ammunitionsuran är mindre harmlöst och mera upplysande. Det mest skrämmande under dagarna i Boden tyckte Diana annars var att höra om situationen i Finland:

"Där är det Areva som agerar, det är mer skrämmande än alla våra prospektörer tillsammans. Areva driver gruvor i hela världen. I Finland finns liknande områden som här, små kommuner som inte kan försörja sig och inte kan erbjuda sysslesättning mot lön."

Bodenkonferensen påminner mig om hur viktigt det är att träffas "i verkligheten" för att lära och inspirera varandra. Men Dianas avrundning visar också hur mycket besvärligare det är att råkas öga mot öga än att sitta hemma vid datorn och blogga:

"På grund av den långa hemvägen deltog jag inte den sista timmen, som skulle ägnas åt grupparbeten. Jag körde bil och hade två medresenärer och den yngsta skulle upp och jobba klockan sex på morgonen dagen efter, vi var förresten ganska trötta också. 65 mil enkel resa, första vinterväglagdagen, en älg över vägen på uppresan och en på nerresan. Allt gick bra, jag var hemma vid 1-tiden på måndagsmorgonen."

Norrländska Socialdemokraten ägnade konferensen stor uppmärksamhet. I en artikel fick Olov Holmstrand hyggligt med utrymme, både för att repetera svenska atomhistorien och kommentera marknadskrafterna. Ett par citat:

"Den svenska linjen var att man skulle använda uran både till kärnkraft och kärnvapen, men från början var kärnvapen huvudsyftet. Det här offentliggjordes i mitten av 1980-talet. Då hade det svenska kärnteknikprogrammet stoppats successivt och stoppades definitivt 1969-1970..... Kärnkraften och kärnvapen är tvillingar och varandras förutsättning. Dåtidens Sverige är dagens Iran och Nordkorea. Eftersom Sverige ville ha kärnvapen behövde man hela kedjan och satsade därför på uranletning, men inledningsvis var det hemligstämplat."

Om Sverige börjar att bryta uran kan Euratomfördraget ha betydelse, eftersom Euratom äger allt klyvbart material inom unionen. Olov Holmstrand tror dock inte det är sannolikt att Sverige börjar bryta uran, trots att statsminister Fredrik Reinfeldt sagt, att om landet ska ha kärnkraft måste det bryta uran. "Jag tror inte han vet vad det innebär. Det vi vet om brytning gäller framför allt alunskiffer. Det innehåller en bråkdels promille uran och man måste därför bryta enorma mängder. Stora områden berörs och det blir mycket avfall. Ska man bryta i Ranstad till svenska kärnkraftverk måste man vända en kvadratkilometer per år. Man kan bara bryta i dagbrott och detta gamla jordbrukskulturlandskap skulle förintas."

Men varför letar man om det sannolikt inte blir någon brytning? "Det är prospekteringsföretagen som letar och jag hävdar att de blåser sina aktieägare på pengar, men det är inte förbjudet att göra dåliga affärer, säger Olov Holmstrand."

I en annan artikel intervjuar NSD den finske forskaren Mika Flöjt som också deltog i konferensen. Tidningen skriver bl a:

Nästa år tar regeringen i Finland beslut om det ska byggas ett kärnkraftverk i närheten av Kemi, granne med Norrbotten. "Tanken är att använda vattnet från Bottenviken för att kyla reaktorn. När det sedan förs tillbaka till havet skapar det sannolikt problem", säger Mika Flöjt. I Finland som i Sverige har flera stora bolag fått tillstånd att leta efter uran. Debatten är också densamma. Det finns företag som letar efter uran i Ylitornio. En gruva kan påverka Torne älv, men Mika Flöjt påpekar att brytning där ligger 10-20 år bort. Närmare i tid ligger planerna att etablera en järngruva i Kolari i finska Lappland. " Planeringen är långtgående och ligger bara ett par år bort. Även om syftet är järnbrytning, så finns det också uran. Det leder till föroreningar i restvatten och avfall, som måste tas om hand och slutförvaras. Det ska tas med i beräkningen." Han tillägger att många politiker i norra Finland är däremot är emot uranbrytning eftersom det skulle skada bilden av Lappland som en ren och frisk naturmiljö, vilket skulle påverka turismen negativt.

Båda artiklarna i Norrländskan orsakade många kommentarer. Också Norrbottens-Kuriren skrev om Boden-konferensen. Läs mera här. Och i SVT Nordnytt lät det så här.

Dessutom har Nätverket mot uranbrytning i Sverige förstås en innehållsrik rapport från Boden med bl a Olof Holmstrands och och Johan Swahns presentationer. Kolla här!

PS.
Silva Herrman var också i Boden. Hon hälsar välkommen till Jokkmokk Winter Conference i februari. Rubriken då är “Changing Climates: The new political and evironmental reality for Northern Communities”