Det började med att Sveriges Radio Kalmar intervjuade Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) expert Björn Dverstorp som sade att SKB trots upprepade påstötningar inte har kommit med någon detaljerad redovisning av hur alternativet med djupa borrhål skulle kunna genomföras. SSM kommer därför att begära att regeringen sätter press på SKB.
Det fortsatte sedan med att Ny Teknik lät Björn Dverstorp upprepa sin kritik och sedan publicerade SKBs reaktion under rubriken "SKB avfärdar djupa borrhål". Avdelningschefen Saida Laarouche på SKB menar att djupa borrhål är en metod som är behäftad med mycket stora svagheter och risker och säger till tidningen: "Hur ska vi kunna kontrollera att kapslarna inte läcker och hur ska vi kunna ta upp dem och reparera dem om de ligger fyra kilometer ned i marken." Hon lovar emellertid att SKB i sin ansökan om slutförvaring i Forsmark ska leva upp till SSMs krav på en bättre motivering än hittills om varför man avfärdar de djupa borrhålen. Ansökan kommer att lämnas in om ett år.
Ny Teknik publicerade redan i våras de tio viktigaste punkterna i den kritik mot SKBs slutförvaringsförslag (KBS-3) som förts fram av Statens råd för kärnavfallsfrågor , Statens strålsäkerhetsmyndighet, korrosionsforskarna Gunnar Hultquist och Peter Szakálos, Naturskyddsföreningen och miljöorganisationernas organisation för kärnavfallsgranskning MKG, Folkkampanjen mot kärnkraft FmKK och miljörörelsens kärnavfallssekretariat Milkas.
I kommentarerna till Ny tekniks artiklar förs en livlig debatt. Den är extremt mansdominerad (ingen av de signaturer som kan könsbestämmas är kvinna) och domineras av tvärsäkra kärnkraftanhängare. Många sätter sin tillit till den fjärde generationens kärnkraftverk som avses använda gammalt upparbetat uranbränsle som genomgått en transmutationsprocess. Gratis bränsle och avfallsproblemet puts väck! jublar en del kommentatorer - som emellertid inte blir oemotsagda:
Man slipper inte alls kostnaderna för slutförvaring. För att kunna transmutera avfallet måste det först upparbetas. Upparbetning är en komplicerad kemisk process som genererar stora mängder vätskeformigt starkt radioaktivt avfall. Dessutom ger den stora utstläpp till både vatten och luft. Detta avfall måste överföras i fast form före slutförvaring. Eftersom det heller inte går att separera ut allt plutonium och uran ur det använda bränsle kommer det också att uppstå högaktivt avfall. Detta högaktiva avfall måste slutförvaras på samma sätt som det utbrända kärnbränslet ska göra. När man deponerar radioaktivt avfall kategoriseras det enligt IAEA:s regler och varje kategori kräver sin typ av förvaring. Upparbetning och transmutation ger upphov till blandade avfall som är svårare att ta hand om. Dessutom är metoderna mer personalkrävande än om man deponerar bränslet direkt. Fler personer kommer alltså att utsättas för stråldoser.En bloggare som uppskattar Strålsäkerhetsmyndighetens kritiska frågor till SKB har jag också hittat. Och så har Vetenskapsradion Klotet förstås haft öronen öppna.
7 kommentarer:
Kort fråga Lasse: blir du glad eller ledsen den dag en oberoende granskning säger "Detta fungerar. Avfallsproblemet är löst med fullgod säkerhet"?
Glad eller ledsen Lasse?
/Micke
Hej Mikael, din fråga är extremt hypotetisk och dessutom av typ "Har biskopen slutat slå sin hustru?" Du får finna dig i att jag blir svaret skyldig. /Lasse
Hypotetisk? Heh, nu smiter du från frågan Lasse.
Nästa år lämnas SKB in ansökan att få bygga slutförvaret. Med detta inleds den slutliga myndighetsgranskningen av metoden, vilket med stor sannolikhet kommer att resultera i myndigheterna säger "Kör!", eventuellt efter lite komplettering.
Frågan är enkel och inte alls hypotetisk: kommer du att glädjas åt det beskedet då det kommer att innebära att kärnkraftens största problemställning då anses vara löst? Eller förbereder du dig redan nu för att avfärda ett sådant granskningsresultat?
Glad eller ledsen Lasse?
/Micke
Michael,
... "stor sannolikhet kommer att resultera i att myndigheterna säger "Kör"" ...
Du har ingen aning om detta. Varför basera en hypotetisk fråga på ett önsketänkande?
Anonym: Snälla du, försök inte tala om för mig vad jag har någon aning om eller inte. Du är inte tankeläsare... du är inte fjärrskådare... och du är defintivt inte en tankeläsande fjärrskådare.
Ansökan lämnas in nästa år, eventuellt tidigt 2011 om det blir förseningar. Det kan bara resultera i ett av två alternativ: avslag, eller godkännande (eventuellt efter kompletteringar).
Och med tanke på att de tillståndgivande och remissyttrande myndigheterna har varit med på hela den här resan och givit feedback till SKB till vad de vill se i den här ansökan så skall det mycket till innan det faktiskt blir ett avslag. Alla som intresserat sig det minsta för frågan vet om detta. Att hävda "det vet vi inte" är skitlöjligt.
Så frågan kvarstå: Om SKB får godkänt sin metod, vilket är det mest troliga utfallet, kommer då alla kärnkraftsmotståndare att jubla och säga "Jaaaa!!! Vad bra att industrin löste problemet!! Nu känner jag mig tryggare med kärnkraften!"? Eller filar man redan nu på hur man kommer att förkasta ett sådant resultat?
/Micke
Alla blir väl glada om det finns en tillförlitlig slutförvaring, så klart.
Därmed menar inte jag att fortsatt utnyttjande av kärnkraft har något berättigande.
För min del skulle jag bli jätteglad om vi en dag kan pusta ut, tryggt medvetna om att avfallsproblemet är löst. Tyvärr räknar jag dock inte med att leva de 100.000 år som faktiskt kommer att behövas för att (eventuellt) få uppleva den dagen.
I vilket fall är det extremt viktigt att vi gör helt rätt när vi gör det här, för det är våra barn och barnbarn i en hel drös generationer framåt som får ta hand om och vaka över vårt skräp.
Så, varför inte bara lägga avfallet i en saltgruva? Ett gäng tunnor i nåt gammalt dagbrott. Det är ju en beprövad metod.
Skicka en kommentar