Kärnkraft och kärnvapen: Obehaglig tystnad på högsta nivå

Det har varit toppmöte igen, och vi kan läsa om nya ohållbara löften i medierna:

Inom fyra år ska material som kan användas till kärnvapen vara i säkra händer. Det lovade de 47 ledarna på kärnvapentoppmötet i Washington.

En av de få röster som stör statsmännens självbelåtna uttalanden från Washington är ledarskribenten i The Christian Science Monitor. Under rubriken "Kryphål i det nukleära toppmötet: spridningen av kärnkraft?" skriver han:

Målet för president Obamas enastående samling av världsledare i Washington kring den nukleära säkerhetsfrågan är att placera det kärnmaterial bakom lås och bom som skulle kunna användas av terroristorganisationer för att göra en atombomb. Hur lugnande denna målsättning än kan låta döljer den en global realitet som kommer att göra det allt svårare att nå målet: Den världsomspännande produktionen av nukleärt material av intresse - höganrikat uran och separerat plutonium - kommer att öka de kommande åren när civila kärnkraftprogram expanderar för att producera mer energi. Och mycket ofta är denna expansion resultatet av uppmuntran från länder som USA, Frankrike och Ryssland som vill befästa sin egen kärnkraftindustris ställning på en växande marknad.

Bl a pekar tidningen på det uppseendeväckande avtalet mellan USA och Indien som tillåter Indien att producera plutonium trots att Indien inte undertecknat icke-spridningsavtalet (NTP) och nu utökar sin arsenal av kärnvapen:

"Avtalet med Indien är en av orsakerna till att ärkerivalen Pakistan har inlett sin egen nukleära expansion för att utveckla nya anläggningar för att producera nya upplag av bränsle som kan användas till kärnvapen."

Varken världsledarnas "arbetsplan" eller presskommunikén från mötet i Washington tar upp kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen som ett allvarligt problem men Reuters ger en inblick i spelet bakom kulisserna i en intervju med förre vapeninspektören hos FN, David Albright:

"Obama är beredd att hålla inne med sina invändningar mot plutonium-användning (inom den civila kärnkraften) för att få med Frankrike." Frankrike är en av världens främsta tillverkare av MOX-bränsle som framställs av plutonium som upparbetats ur reaktoravfall. Miljöaktivister och andra som kritiserar MOX säger att transporten av kärnkraftavfall och upparbetat plutonium gör materialet sårbart för olyckor och stöld. Albright sa att Frankrike - som får 80 procent av sin elektricitet från kärnkraftverk, högst i världen - hade varit oroliga för att Obama skulle kunna använda toppmötet för att ta upp riskerna med kärnkraft och tona ner dess positiva sidor. Men det gjorde inte Obama och Frankrike insåg att toppmötet kunde bli ett stöd för kärnkraftindustrin, sa Albright enligt Reuters.

En annan av de få röster som bryter tystnaden om sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen är Eva Selin Lindgren, riksdagsledamot för Centerpartiet. I en replik på Svenska Dagbladets hemsida (dock inte i papperstidningen) skriver hon:

Det är intressant att läsa med vilken entusiasm våra två ministrar Reinfeldt och Bildt beskriver visionen om en kärnvapenfri värld och Sveriges roll. Dock glömde de att nämna att för att motverka kärnvapenspridning i världen så måste det plutonium som nu finns på våra och världens alla reaktorplatser - och som utgör ett potentiellt kärnvapenmaterial - för all framtid skyddas och hindras från att hamna i orätta händer. ---

Vid förhandlingarna om ett nytt icke-spridningsavtal, NPT, bör våra ministrar verka för att ett nytt avtal inte skall garantera alla länder rätten till att utveckla den kärnkraft som i praktiken möjliggör kärnvapenspridning.(Denna rätt ges i dag i Artikel 4 i NPT, en konferens för översyn av NPT äger rum i maj, min kommentar)

Eva Selin Lindgren har fått närmare 70 kommentarer på sitt inlägg på nätet. De allra flesta är negativa och många är hånfulla och aggressiva. Läser man bara kommentarerna kan man tro att hon är en vilsegången och ensam röst när det gäller sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen. Men så är det ju inte alls. Även om FN-organet IAEA har som målsättning att sprida civil kärnkraft grundas organisationens verksamhet på insikten att sambandet finns. Inte ens dess förre chef, den entusiastiske kärnkraftförespråkaren Hans Blix (en gång i ledningen för Linje 2s "avveckling med förnuft") förnekar detta i sina lovtal för kärnkraften, senast nu i Fokus. Också ett par rader i kommunikén från Washington visar att man inser problemet även om man inte vill ta i det.

Också Christian Azar, Selin Lindgrens professorskollega på Chalmers, är värd att lyssna på. I sin bok Makten över klimatet redogör han för hur kopplingen mellan civil kärnkraft och kärnvapen leder honom till följande slutsats i energi- och klimatfrågan:

Potentialen för både sol och vind är ofantlig. Det finns ingen fysisk brist på förnybar energi, så en sådan satsning är betydligt mer attraktiv än en stor global satsning på en teknik som kan underlätta för länder att skaffa sig kärnvapen.

En fotnot i hans bok ger också perspektiv på världsledarnas löfte i Washington att "man" om fyra år ska ha fullständig kontroll på potentiellt material för tillverkning av kärnvapen. I fotnoten får vi följande kortfattade historielektion:


Israel skaffade sina atombomber genom inköp av en reaktor och en upparbetningsanläggning från Frankrike på 60-talet. Indien sprängde sin bomb 1974 med plutonium som producerats i en forskningsreaktor som köptes från Kanada. Irak köpte en reaktor från Frankrike på 70-talet (som bombades av Israel 1981). Sovjetunionen spred kärnteknik till Kina, tyska företag hjälpte Sydafrika med sitt lyckade program. Pakistan skaffade sig sin bomb genom anrikning av uran. Kina har spelat en viktig roll i överföringen av kärnteknologi till Pakistan men även inhemsk expertis har varit avgörande. A.Q. Kahn, ofta kallad den pakistanska atombombens fader, utvecklade sin kunskap om anrikningsteknologi genom arbete vid det europeiska anrikningskonsortiet Urenco, och han har därefter aktivt försett Nordkorea, Iran och Libyen med anrikningsteknologi och -kompetens. Även Irak har fått tillgång till anrikningsteknik från Urenco, genom tysken Karl Heinz Schaab.

Uppdatering 17 april: Kärnavfallet kan komma i orätta händer. Här!