ETC publicerar idag en debattartikel av mig under rubriken "Förbjudet bygga ny kärnkraft." Artikeln har i tur och ordning refuserats av DN Debatt, Svenska Dagbladets Brännpunkt och Aftonbladet Debatt.
Bakgrunden är denna:
I februari i träffade Centerpartiet en uppgörelse med övriga allianspartier om att tillåta nya kärnkraftverk. Börje Hörnlund kallade det i DN "det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia". Ett reportage i Fokus nyligen ger oss en vink om hur Maud Olofsson drev fram beslutet.
I juni behandlade riksdagen regeringens energiproposition. Regeringen aviserade då att den längre fram kommer att föreslå de lagändringar som häver förbudet att bygga nya kärnkraftverk. Riksdagen fattade inget beslut. Det är ännu idag enligt Avvecklingslagen och Kärntekniklagen förbjudet att bygga nya kärnkraftverk i Sverige.
Regeringens proposition om lagändringar som gör det tillåtet att bygga nya kärnkraftverk har ännu inte lagts fram men vårriksdagen väntas fatta beslut under våren. Läs mera här.
Media rapporterade inte från riksdagens behandling av energifrågan i juni. Däremot har det blivit allt vanligare att man låtit förstå eller rent ut sagt att saken redan är avgjord. Värst hittills, enligt min mening, var när utbildningsminister Jan Björklund i Studio Ett 30 oktober sa att ”vi tog bort nybyggnadsförbudet i våras”. Några andra exempel
- Sedan 17 juni har Svensk Energi på sin hemsida haft följande felaktiga uttalande av sin direktör: "mycket glädjande att riksdagen igår fattade beslut om att möjliggöra att ersätta dagens kärnkraftreaktorer med nya". Trots påpekanden har man inte korrigerat uttalandet. Läs mera här.
- Moderate riksdagsledamoten Christian Holm skrev på sin blogg dagen efter riksdagens energibeslut: "Nu har vi just röstat ja till att tillåta utbyggnad av kärnkraften i Sverige." Efter påpekanden ändrade han i sin blogg. Läs meningsutbytet här.
- Upsala Nya Tidning skrev 30 oktober när Vattenfall och Industrikraft träffat avtal om kärnkraftutbyggnad (man kallar det baskraft):"I början av 2009 slopade regeringen förbudet mot att bygga nya kärnreaktorer". Efter påpekande ändrade tidningen formuleringen till "gav regeringen klartecken" (vilket inte heller är korrekt eftersom bara riksdagen kan ge detta klartecken).
- Aftonbladets politiske kommentator Lena Mellin skrev för tre veckor sedan att "i februari försvann förbudet mot att bygga ny kärnkraft." Efter påpekande svarade hon i ett mejl till mig: "Det finns en politisk överenskommelse."
- Några dagar senare är det Svenska Dagbladets ledarskribent som vilseleder: "Många länder nära oss bygger nya generationer av kärnkraftsanläggningar och beslutet att tillåta en liknande utveckling i Sverige har normaliserat oss i förhållande till dem"
Dessutom är det inte givet att riksdagen godkänner regeringens förslag till våren. Läs vad centerpartistiske riksdagsledamoten Eva Selin Lindgren säger i Fokus:
Eva Selin Lindgren, centerpartistisk riksdagsledamot från Göteborg, är en av dem som inte låtit sig övertygas av de mer kärnkraftsvänliga vindarna i partiet. Hon är oroad över att dagens politiker bara ser kärnkraften som en teknisk energifråga, och menar att det är en försvarspolitisk fråga, det finns en risk att avfallet kan användas i kärnvapensammanhang. Hon minns fortfarande tydligt riksdagsgruppsmötet och Maud Olofssons kamp för att få med sig gruppen i vintras.Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, kärnkraftens avveckling,– Det var en fruktansvärd stämning, jag var tvungen att ta tåget hem och de höll på att ringa mig för att övertyga mig att jag skulle gå med på det här som ett riksdagsbeslut. Men det är som min själ, jag kan inte gå emot min övertygelse. Så de gav upp.
Blir det en proposition av lagförslagen i den nya utredningen kommer Eva Selin Lindgren att rösta nej. Och hon är inte ensam. Tre andra centerpartister delar hennes uppfattning, säger hon.
– Då blir det ingen majoritet.
4 kommentarer:
Eva Selin Lindgren är en passionerat övertygad människa som är blint tror att kärnkraft är lika med kärnvapen och vägrar lyssna på något annat.
Hennes argument brister dock kraftigt i det att hon argumenterar som att det är en barnlek att extrahera plutonium från använt kärnbränsle, och att det sedan är lika enkelt att isotopseparera bort de värdelösa delarna av plutoniumet som förstör vapenkvaliten.
Hennes världsbild är inte precis konsensus-vyn.
Hej,
Varför tror Michael K. då t ex att Västmakterna är så oroliga för vad Iran håller på med?
Ditt språk ser också ut som ett exempel på uttrycket: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta."
Tänk om!/Erik Eriksson
Aha... så för att Iran och USA bråkar över procedurerna - vilket i praktiken är vad det handlar om - så innebär det per ofrånkomlig automatik att svensk kärnkraft att en dag, när som helst, utan förvarning, kommer att få svenska städer att försvinna i svampmoln från kärnvapenattacker?
Bråket mellan USA och Iran är att de kommer inte överens om vemsom gör vad, hur och när. Iran är en stor ekonomi... och förbannat stolt över att ha klarat sig, trots att det blivit, vad de ser som det, mobbade av precis alla runtomkring sig.
Så Iran säger "Vi vill sköta det på vårt sätt" och vägrar ge sig. USA tycker "Nej, ni skall göra det på vårt sätt", och vägrar ge sig... och så står man där och stångas över hur öppenheten, inspektionerna och handeln och hanteringen med klyvbart material skall gå till.
Så Iran's kärnvapenambitioner ger jag inte mycket för vad gäller kärnkraftsfrågan, därför att det är förbannat dumt att blanda ihop dessa tekniker när man kan göra snorbilligt vapenplutonium genom att jätteenkel grafit-reaktor and kanaltyp... typ det som alla nationer använde för att göra vapenplutonium långt innan kärnkraft ens var påtänkt.
Frågan om Iran, och potentiella kärnvapen, skall inte blandas ihop med den svenska kärkraften - det är två frågor som inte har med varandra att göra.
Det västvärlden (läs: Israel och USA) är oroliga för är att Iran skall få större inflytande på den världspolitiska scenen. Detta kan bland annat åstadkommas genom anskaffning kärnvapen. För det är inte lika hälsosamt att fortsätta mobba det ensamma barnet i sandlådan om denne en dag skaffar en revolver, eller hur. Iran säger dock att deras ambitioner - som har stöd av IAEA - endast sträcker sig till att anrika uran så att det kan användas som bränsle i kraftproducerande reaktorer (till en uran-235-halt av 3 %). För att kunna använda uran som sprängämne krävs att det anrikas över 90 %. Men, risken att Iran går över gränsen i sin anrikning kan inte uteslutas! Därför är det viktigt att IAEA ges möjlighet att inspektera samtliga Irans kärntekniska anläggningar villkorslöst.
Att anrika uran är inte lätt. För att ta fram material som är tillräckligt för ett antal bomber krävs enorma anläggningar som inte lätt göms undan i någons källare. Om Iran dock får/har tillgång till en tillräcklig mängd höganrikat uran är sedan steget till en fungerande bomb väldigt kort.
Då man blandar samman korten och säger att svensk kärnkraft medför ökad risk för att klyvbart material kommer i orätta händer har man fel. Anledningen stavas upparbetning - en process där uran och plutonium skiljs av från de radioaktiva restprodukterna. I sverige upparbetas inte bränslet efter användning - vi skall slutförvara det efter användning. Således föreligger ingen risk för spridning av klyvbart material.
Att upparbeta använt kärnbränsle för att utvinna plutonium (det enda ämne i bränsle som skulle kunna användas som bombmaterial) är en av de svåraste processer som människan lyckats bemästra. Liksom anrikning av uran kräver upparbetning tillgång till anläggningar som lämnar spår efter sig, jämför Sellafield i England.
Om man trots allt lyckas få fram tillräckliga mängder plutonium av vapenkvalité är det extremt svårt att tillverka en fungerande bomb av detta. Nordkorea misslyckades första gången man försökte - först vid andra försöket gick det bättre. Tilläggas bör att det plutonium som finns i kärnbränsle har en sammansättning som inte är gynnsam (läs: praktiskt omöjlig) att utnyttja för bombtillverkning.
Om man mot förmodan lyckas få tag på ett par använda bränsleelement så kan ni ju fundera på hur ni sedan skall gå tillväga för att tillverka en bomb av detta material. Troligtvis dör man av strålningen innan man ens hunnit tänka fram den första stavelsen i ett potentiellt lösningsförslag.
Detta kokar ner till följande:
Uran måste anrikas innan det kan smälla. Att anrika är extremt resurskrävande. Att detonera laddningen är dock relativt enkelt.
Plutonium bildas i kärnbränsle och måste plockas ur bränslet på kemisk väg om man vill tillverka kärnvapen av det. Kärnbränsle är extremt radioaktivt vilket innebär komplicerade processer. Att sedan detonera det plutonium man lyckats få fram är mer eller mindre omöjligt.
Skicka en kommentar