Kärnkraften klyver regeringen

Idag skriver Peter Wolodarski på Dagens Nyheters ledarsida:

Just när de flesta trodde att debatten om kärnkraft mist sin laddning visar det sig hur levande striden fortfarande är.

Wolodarski syftar på tumultet kring Vattenfall som bl a ledde till att Maud Olofsson grillades i Riksdagen under en och en halv timme i fredags. (Protokollet finns här.) Hans kommentar är intressant på två sätt: Han erkänner att han felaktigt inbillade sig att kärnkraftfrågan punkterades i februari när Maud Olofsson "bestämde sitt parti" för att byta fot och han medger att striden om kärnkraften åter står högt upp på den politiska dagordningen. En bekräftelse på detta, menar Wolodarski, är att Maud Olofsson i sitt svar i DN på en insändare om uranbrytning igår skrev:

För mig och Centerpartiet är inte kärnkraft en långsiktig energikälla. Därför vill vi också successivt fasa ut energikällor som inte är långsiktigt hållbar. Wolodarski tolkar Olofssons formulering som att den strider mot regeringens energipolitiska överenskommelse och att kärnkraften fortfarande framkallar "svåra våndor för partiet, som dessutom är hårt pressat i opinionsmätningarna". Opinionsläget, i förhållande till Miljöpartiet, illustreras för övrigt av denna graf i Svenska dagbladet idag:

(Klicka på bilden för att göra den större)

Jag har hela tiden menat att Maud Olofssons genomförde sitt sidbyte i kärnkraftfrågan för alliansregeringens skull. Hon är en maktspelare som kanske satsade alltför högt. Regeringen måste visa upp en gemensam energipolitik och det egna partiets svek framstod som hennes enda möjlighet.

Till en början verkade hennes tilltag gå hem. "De flesta" - som Peter Wolodarski skriver - betraktade kärnkraftfrågan som avklarad och Centerpartiet tycktes försatt i chocktillstånd. Men nu växer Maud Olofssons problem inom och utom partiet. Jag ska peka på tre av dem:

1. Först öppnade statsministern för svensk uranbrytning.

Fredrik Reinfeldt sade i Umeå i september att ska det byggas nya kärnkraftverk i Sverige så är det logiskt att bryta svenskt uran. Han väckte många sovande björnar - både motståndare och anhängare till svensk uranbrytning. Den rödgröna oppositionen lovade strax att de aldrig kommer att tillåta svensk uranbrytning. Maud Olofsson kände sig tvingad att ta till orda i debatten men var inte särskilt trovärdig. Hon har bara sagt att svensk uranbrytning inte diskuterats (hittills) i regeringen och att det kommunala vetot ska vara kvar. Min slutsats: Alliansen kan inte lova i valrörelsen att man säger nej till svensk uranbrytning.

2. Sedan kom höststormarna kring Vattenfall.

Ingredienserna och turerna är många i denna skandal. Kärnkraftens betydelse är stor men har sällan klargjorts. Indirekt har den berörts när vi alla gång åå gång fått förstått att en tänkbar kärnkraftolycka i Tyskland lett till att hela Vattenfallkoncernen måst sättas i pant liksom när vi fått veta att vi höll på att bli huvudsponsorer av ett enormt brittiskt kärnkraftprojekt genom att sälja Vattenfalls svenska ledningsnät. Men knappast någon har sagt rent ut, som Peter Wolodarski i Dagens Nyheter, att "den senaste veckans öppna maktkamp mellan näringsminister Maud Olofsson (C) och Vattenfalls vd Lars G Josefsson handlar om .....hur och var vi ska producera morgondagens el."

Jag är också säker på att kärnkraften är en av anledningarna till att vi inte sett något nytt ägardirektiv tilll Vattenfall trots att mer än tre år har gått sedan regeringsskiftet. För det första vill varken allianspartierna eller den rödgröna oppositionen tala klartext om motsättningen mellan vinstintresset och det gröna hållbarhetsintresset när Vattenfall ska välja väg. I ägardirektivet heter det att Vattenfall skall göra bådadera - det är som att säga till en människa att hon ska vara god men att det inte får gå ut över hennes profitjakt. Inger Arenander satte fingret på den ömma punkten i Ekots Lördagssintervju i våras när hon frågade Maud Olofsson: "Om satsning på ny kärnkraft ger god avkastning, kanske bättre avkastning än alternativ, har då Vattenfall själv att avgöra vad de ska välja?" Olofsson tordes inte ge klart besked då och törs det säkert inte heller idag. Samtidigt kan hon inte gå förbi kärnkraften i ägardirektivet. Ett nytt kärnkraftverk beräknas kosta mellan 40 och 60 miljarder kronor och kan inte bokföras som en del i energiomställningen - Maud Olofsson skrev ju senast igår i DN att kärnkraften inte är långsiktigt hållbar. Det snåriga resonemanget skulle då vara: "Miljardinvesteringar i ny kärnkraft är en så lysande affär att det kan påskynda omställningen till förnybart." Vem tror på det? I alla fall inte Naturskyddsföreningen.

3. Och nu har kärnkraftshökarna (fp) fått luft under vingarna.

Medan Maud Olofsson slitit med kärnkraftfrågan i tysthet har Jan Björklund uppträtt som ett slags vikarierande näringsminister. När Industrikraft och Vattenfall skrev ett avtal om ny kärnkraft (som de kallar baskraft) välkomnades det av utbildningsministern och när Rapport avslöjade att Vattenfalls ledning diskuterade en ökning av el från kärnkraft med 45 terawattimmar till 75 terawattimmar år 2030 sade Björklund att det ryms inom regeringens överenskommelse. Ovanpå det har han sagt att han kan tänka sig att sälja delar av Vattenfall.

Under Folkpartiets landsmöte som sändes i SVT24 igår upphöjdes Björklunds kärnkraftkramande till hela partiets politik. Det fanns visserligen debattörer som hellre ville "vårda" regeringens överenskommelse och ha en "balanserad" energipolitik som inte gjorde partiet till en samling kärnkraftförespråkare. Men vid voteringen vann hökarna, anförda av Olle Schmidt, som tyckte det var viktigare att vårda klimatet och ha balans i miljön och som ideligen upprepade myten att kärnkraften ska ordna den saken. Han vill att kärnkraft-el ska bli en stor svensk exportvara och han har absolut inget emot att sätta igång kärnkraftverk i Barsebäck. Se här och här och här.

Efter Folkpartiets landsmöte framstår allianspartiernas överenskommelse om kärnkraften i februari slutgiltigt som en skenmanöver. Man vill få väljarna att tro att regeringen står bakom en gemensam energipolitik. Men under valrörelsen kommer Jan Björklunds Folkparti att gå loss ordentligt. Han har redan sagt att han ser fram emot det och Svenska Dagbladets ledarskribent har förtjust utropat att Kärnkraft är vinnarfrågan.

Kanske det - men vinnarfråga för vem?

Möjligen för Folkpartiet - med en eller annan procent - men knappast för Centerpartiet. Säkert för Miljöpartiet - men knappast för Socialdemokraterna där Linje 2 lever vidare i kulisserna. Fast förvisso en vinnarfråga för kärnkraftmotståndarna och demokratin - åtminstone så långt att frågan åtminstone än en gång står på dagordningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Vattenfall, kärnkraft, uranbrytning, valrörelsen 2009