Gratisannons eller journalistik?

Stor artikel över två sidor i SvD Näringsliv idag under en fet rubrik: "Sverige ger USA råd om kärnavfall". Vad tänker läsarna när de ser den?

De flesta tänker nog att Sverige, det är något officiellt, kanske Miljödepartementet eller Strålsäkerhetsmyndigheten. Och detta att man ger råd måste rimligen betyda att något pågår.

Men både det ena och det andra är fel. Det förstår man när man läser artikeln som tidningens USA-korrespondent har skrivit. Sverige betyder till att börja med ett bolag som kärnkraftindustrin äger, nämligen Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Och den där rådgivningen som sägs pågå pågår inte alls. Den är bara en dröm om "framtida affärsmöjligheter i USA" som SKBs VD Claes Thegerström bär på. Det enda han har att komma med är "signaler och förhoppningar". Men utan tvekan är han uppspelt. Han hoppas på att Fälldins kärnkraftmotstånd satte igång en forskning som kan leda till en svensk exportsuccé och han säger att "samråd" lett till "stark lokal förankring" i de orter där man till sist föreslagit slutförvaring av avfallet.

– Berättar man det utomlands så tror de ju inte att det är riktigt sant, säger Claes Thegerström om opinionssiffror på 80-procentigt stöd i de kommuner som kommit i fråga, Oskarshamn och Östhammar.

Dessbättre balanseras Thegerströms marknadsföring i den stora artikeln av en enspaltig kommentar på samma sida av Nils-Olof Ollevik på SvD Näringsliv. Där är rubriken "Förvaringen är inte bevisat ofarlig" och avslutningen låter så här:

Att man i Östhammar och Oskarshamn är positiva till kärnkraft och till att härbärgera avfallet är inte så märkligt. Båda orterna och dess invånare är starkt förknippade med kraftverken, många jobbar där eller har sin utkomst därifrån på ett eller annat sätt och ingen olycka har inträffat som skulle kunna rucka på förtroendet för kärnkraften.

Däremot är den positiva attityden inget bevis för vare sig den svenska metodens ofarlighet eller att motståndet mot ett slutförvar på andra orter skulle vara brutet. Det är till och med troligt att det finns platser som skulle vara betydligt mer lämpade för slutförvaring än just Oskarhamn och Östhammar, det är bara det att motståndet där, precis som i Yucca Mountain i USA, är så stort att man inte ens vågar provborra.

Om den svenska metoden för slutförvar ska få internationell spridning, måste man nog börja med att bevisa dess ofarlighet och övertyga fler än de redan frälsta innan man börjar kalla det en exportsuccé.