Trettio år av svek och motstånd

Birgitta Hambraeus inledde manifestationen på 30-årsdagen av kärnkraftsomröstningen.

Igår var det 30 år sedan folkomröstningen om kärnkraft ägde rum. Idag, när jag smälter intrycken och kollar mediebevakningen, tänker jag: allt är sig likt - och inget är sig likt.

Det som är likadant som för 30 år sedan är att sveket och motståndet lever sida vid sida. Men då, för 30 år sedan, levde sveket under ytan medan motståndet var det som syntes och hördes överallt. Idag är det tvärtom: kärnkraftsmotståndet är fortfarande utbrett men lever under ytan medan svekets organisatörer är de som syns och hörs.

Ingen representerar det okuvliga kärnkraftsmotståndet bättre än Birgitta Hambraeus som var den som inledde Folkkampanjens två timmar långa manifestation på Sergels torg i Stockholm igår. Hon berättade om "den konstiga folkomröstningen" som tycktes handla om teknik när den egentligen handlade om etik och där kärnkraftsanhängarna var så tillbakapressade att de saboterade omröstningen genom att se till att människor inte fick ta ställning mellan ja och nej. I stället blev det tre linjer som alla lovade att avveckla kärnkraften. Det största sveket den gången svarade Socialdemokraterna och LO för när de med bistånd av Folkpartiet skapade linje 2. Dagen efter omröstningen 1980 skrev Dagens Nyheter i sin huvudledare:

Hela 45 procent av dem som röstat på linje 2, dvs den dubbeltydiga utbyggnads-avvecklingslinjen, säger enligt en undersökning som redovisats i TV att de skulle ha ha röstat på nejlinjen 3 i stället, om det inte hade varit så att socialdemokraterna och folkpartiet hade lovat avveckling på 25 år.... Det säger tillräckligt.

1980 hade Birgitta Hambraeus redan varit riksdagsledamot för Centerpartiet i nio år. På Sergels torg berättade hon om den process som inleddes 1973 då riksdagen inte längre nöjde sig med att informeras av dem som ville ha kärnkraft. När kunskapen spreds ändrades allt ty, som hon sa igår, "den som vet vad kärnkraft är vill inte ha någon kärnkraft". Centerpartiets höga profil som kärnkraftsmotståndare hade stor betydelse när den tidens borgerliga allians 1976 tvingade socialdemokratin att lämna regeringsinnehavet efter 44 år.

Greenpeace dök upp med avfallstunnor och namninsamlare

Därmed infogades också Centerpartiet bland svekets aktörer. Torbjörn Fälldin vek sig för de moderata och folkpartistiska kärnkraftsanhängarna och svek sina vallöften. Därmed inledde Centern sin vandring på det sluttande planet bort från tillvaron som småfolkets rörelse och miljöns försvarare samtidigt som man krattade manegen för Miljöpartiet som bildades ett år efter folkomröstningen. Det hjälpte inte Centerpartiet att kampanjgeneralen för Linje 3, Lennart Dahléus, blev medlem och till och med partiets ledare under en kort tid. Centerpartiets ledare under de år man försökte hålla kärnkraftsmotståndet vid liv - Fälldin, Olof Johansson och Dahléus - är tysta idag. Men Birgitta Hambraeus talar lika lugnt och övertygande som hon alltid gjort. Hon har lämnat Centerpartiet och är inte heller medlem i något annat parti.

I februari förra året tog Centerpartiet definitivt över socialdemokratins roll som kärnkraftsindustrins främsta beskyddare. Tillsammans med de andra allianspartiernas ledare svek Maud Olofsson då löftet i valmanifestet från 2006 och i statsministerns regeringsdeklaration efter valsegern då man lovade att avvecklingslagen som förbjuder nya kärnkraftsreaktorer inte skulle ändras under mandatperioden. Man lyckades till och med pricka in 30-årsdagen av folkomröstningen för att manifestera detta svek: Igår kom nämligen de båda propositioner (här och här) som föreslår att Avvecklingslagen ska avskaffas. Det är meningen att riksdagen ska behandla propositionerna den 17 juni när svenska folket som bäst planerar sitt midsommarfirande.

Solveig Ternström, riksdagsledamot för Centerpartiet presenteras av mötesledaren Akko Karlsson från Folkkampanjen

Vid det här laget vet de flesta att det inte är säkert att alliansregeringen får med sig en majoritet av riksdagsledamöterna bakom förslaget att tillåta nya svenska reaktorer. En av Centerpartiets uthålliga kärnkraftmotståndare i riksdagen, Solveig Ternström, var också på Sergels torg igår. Idag kommer hon att rösta med de rödgröna när dessa stöder fem centerpartistiska motioner i uranfrågan då - håll i er nu! - flera av motionärerna kommer att rösta emot sina egna motioner för den borgerliga husfridens skull. Jag bloggade om saken igår och Svenska Dagbladet skriver om det idag och publicerar dessutom en debattartikel av de tre rödgröna reservanterna i Näringsutskottet. Riksdagsdebatten börjar om en stund och det blir votering kl 16.

Marika Lagercrantz läste dikter av Tage Danielsson

Genom TVs kameraöga såg vi möjligen ut som en patetisk liten skara som samlats på Sergels torg igår. Men vi var som var där var inte nedstämda. Medan Birgitta Hambraeus talade rullade Greenpeace-aktivisterna in sina avfallstunnor och började samla in namnunderskrifter till sin Ställ Om!-kampanj och sedan fortsatte Akko Karlsson från Folkkampanjen att presentera raden av talare - förutom de som finns på bilderna här på bloggen lyssnade vi på

• Ewa Larsson, Gröna kvinnor
• Anita Lilburn, Arbetsgruppen mot Radioaktiv krigföring
• Jacob Dalunde, Grön ungdom (GU)
• Frida Fleischer, Feministiskt Initiativ (som beslutat att kampanja mot kärnkraft och kärnvapen i valrörelsen)
• Jytte Guteland, SSU
• Abalone Dots (musik)

I Sveriges Radios Studio Ett sändes senare ett inslag med bl a Birgitta Hambraeus som då fick träffa Centerpartiets nuvarande partisekreterare, Anders Flanking, som (naturligtvis) kallade sig "kärnkraftmotståndare eller kärnkraftskeptiker" . Här.

SVT Aktuellt hade också ett långt inslag med anledning av 30-årsdagen och regeringens propositioner - inslaget börjar tre minuter in här.

Roland von Malmborg, en annan av de okuvliga i kärnkraftsmotståndet, kunde vi höra tidigare på dagen i Ring P1.

Från Skövde rapporterar Malin Larsson, också medlem av Folkkampanjen, att deras manifestation togs upp i TV4 (avvakta tils efter reklamen!)

Själv avslutade jag dagen med att läsa litet i Aniara. Harry Martinsson skrev detta versepos 1956 om "goldondern" som förde människorna ut i rymden

i dessa år då Jorden nått därhän
att hon för strålförgiftnings skull beredes
en tid av vila, ro och karantän.

I förordet till pocketupplagan från 1974 akriver Martinson att

den handlar om allas vår gemensamma egendom av världsförhoppning, sorg och besvikelse, men också om våra försök att skapa frister eller att med fantasins hjälp fördröja eller uppskjuta obönhörliga förlopp

Anita Goldman läste ur sin bok "Om jag så måste resa till Los Alamos"