Det var en gång en annan kärnkraftfråga

Teckningen är hämtad från MKGs skrift om avfallsfrågan och publiceras med exklusivt engångstillstånd av Oscar Alarik.

Den kärnkraftfråga som regeringen nu har placerat på den politiska dagordningen är inte samma kärnkraftfråga som på 1970-talet ledde till den borgerliga Fälldin-regeringens uppgång och fall. Den "historiska uppgörelse" som alliansen träffade för ett år sedan var möjlig först sedan hela frågan hade desarmerats. Det som en gång gjorde kärnkraften till politisk dynamit och Centerpartiet till ett parti med 25 procent av rösterna berör man inte längre med ett ord. Ordet är avfallsfrågan.

Avfallsfrågan är inte bara olöst - varje förnuftigt resonemang leder till slutsatsen att den dessvärre också är olöslig. Ty vem kan ta på sig ansvaret att lova att det högaktiva avfallet kan förvaras säkert i minst 100.000 år? Naturligtvis kan ingen göra det. En första slutsats måste därför bli att mängden avfall måste minimeras, eller med andra ord: Avveckla kärnkraften! Idag ligger 5000 ton högaktivt avfall i mellanlagret i Oskarshamn och varje dag produceras ytterligare ett halvt ton. Detta är redan mycket mer än nog.

Sammanfattningsvis: Kärnkraftens avfallsfråga är en av de allvarligaste frågorna svenska folket har att ta ställning till - och den har av regeringen gjorts till en icke-fråga. Helt fräckt litar allianspartierna på att den kollektiva glömskan ska täcka över den insikt som så många innerst inne bär på. I nuläget verkar det som om deras manipulationer kommer att lyckas.

I medielandskapets utkanter, långt från krigsrubrikerna om RUT och ROT, kan emellertid den vaksamme läsaren och lyssnaren ana en dispyt om KBS mellan SKB och KTH och MKG. Med hjälp av den välsignade webben kan det hela så småningom bli nästan begripligt.

SKB är alltså ett privat bolag som ägs av kärnkraftindustrin med uppgift att lösa avfallsfrågan och på KTH finns kärnkraftsvänliga forskare som säger att SKB slarvar när dom påstår att deras KBS3-lösning är ett pålitligt slutförvar. Tack vare Vetenskapsradion Klotet kan vi höra ett samtal mellan parterna här.

Så lät det i februari förra året. Vad det alltså handlar om är risken för att kopparkapslarna, som enligt KBS-metoden ska förvara avfallet, kanske korroderar (fräts) också i syrefri miljö. Och ett halvår senare slår KTH-forskarna till med en ny rapport som granskats av vetenskapssamhället och publicerats i en vetenskaplig tidskrift. I Klotet blir rubriken Koppar för slutförvar fräts sönder - hela KTH-rapporten finns här.

SKBs sätt att reagera inger inte förtroende. Mellan raderna försöker man bagatellisera och misstänkliggöra KTH-forskningen och budskapet är: Forskarna har inte bevisat att kopparkorrosionen kommer att inträffa. Problemet är bara att SKB inte heller kunnat bevisa att KTH-forskarna har fel. Uppriktigt sagt: SKB verkar inte överdrivet intresserade av att ta reda på hur saker och ting förhåller sig.

Så träder Kärnavfallsrådet in på scenen. Det är en vetenskaplig kommitté under Miljödepartementet som ska ge regeringen råd men också vara en kunskapsresurs åt oss, det vill säga allmänheten. I november ordnade den ett seminarium med internationella vetenskapsmän för att tränga djupare i kontroversen om om kopparkorrosionen. Efteråt ville SKB få oss att tro att vi kunde glömma KTH-forskarnas kritik med hjälp av följande pressmeddelande
Men det var inte riktigt sant. Frågetecknen kring kopparkapslarnas korrosion förblev lika stora efter Kärnavfallsrådets seminarium och de internationella experternas utlåtanden (som MKG Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning konstaterar här) och i februari skrev Kärnavfallsrådet i sin rapport till regeringen att det nu råder

osäkerhet kring kopparkapseln som en långsiktigt trovärdig barriär. Kärnavfallsrådet anser att SKB aktivt bör medverka till att frågan om korrosion av koppar i rent syrefritt vatten utreds på ett vetenskapligt oantastligt vis och att dess eventuella betydelse eller brist på betydelse fastslås.

Och så, i går, skickade TT ut en artikel som började så här...
.... och som publicerades på en del hemsidor under olika rubriker:

• SKB viker sig i kopparstriden (Ny Teknik)

• Nya SKB-studier om kopparkorrosion (SVT)

• SKB: Nya koppartester ska göras (Upsala Nya Tidning)

Hur ska nu det här utspelet med SKBs inbjudan till sina kritiker tolkas? KTH-forskaren Peter Szakalos säger till Ny Teknik att han tänker komma till SKBs möte 24 mars. Det gör också MKG som dock är ganska skeptisk i sin kommentar och menar att

det återstår för kärnavfallsbolaget SKB att snabbt visa att den nya öppenheten inte bara är en del av en PR-kampanj. MKG har en mycket dålig historisk erfarenhet av hur SKB har skött kopparkorrosionsforskningen och av bolagets öppenhet.

När jag läser MKGs pressmeddelande får jag en känsla av att SKB känt sig tvingade att byta taktik, typ "If you cant beat them, join them". Och MKGs kritik av hela maktstrukturen kring avfallsfrågan handlar för övrigt om mycket mer än SKB och kopparkorrosionen. I sin broschyr om avfallsfrågan skriver man:

Den svenska modellen för att finna en metod och en plats för slutförvaring av använt kärnbränsle har inte fungerat tillräckligt väl såhär långt. Det har visat sig att granskningen av industrins arbete inte har varit tillräcklig och att krav från myndigheterna inte har fått tillräckligt genomslag. Det har visat sig att fokuseringen på acceptans som bygger på industrins informationsövertag i en kärnkraftskommun inte har lett till en bra lokaliseringsprocess. Det är dags för en grundläggande översyn av det svenska kärnavfallsarbetet. En ny ordning bör snarast utredas.

Läs gärna också vad styrelseledamoten i MKG, Jenny Lundström, skriver i Upsala Nya Tidning under rubriken "SKB styrs av ägarintressen".