Lever Folkkampanjen mot kärnkraft?

Från demonstrationen i april i Stockholm förra året

Häromveckan talade jag med en ung journalist som inte visste vad Folkkampanjen mot Kärnkraft är för något. Säkert är hon representativ för många människor. Det är 30 år sedan kärnkraftmotståndet syntes och hördes överallt och hela tiden.

Det var en tid då kärnkraftmotståndet segrade - på det vis som den franske socialisten André Gorz formulerat så här:

Med ekologin är det som med den "allmänna rösträtten" och "söndagen som vilodag": När ni vill ändra på tingens ordning säger er alla borgare och vänner av ordning att ni vill deras ruin, anarkins triumf och nattsvart mörker. Sedan, i ett andra steg, när de inte kan stå emot utvecklingen och trycket från massorna, då går de med på att idag ge oss vad de förvägrade oss igår. Och allt förblir vid det gamla.

Ty så var det: Trycket och kritiken från rörelserna i civilsamhället tvingade till sist den politiska makten att säga "OK, nu avvecklar vi kärnkraften."

Men: Sedan fortsatte man att bygga ut kärnkraften samtidigt som man sa att man skulle avveckla den. Ett tag verkade det trots allt som om avvecklingen skulle bli av, reaktorerna i Barsebäck stängdes. Men sedan svängde det igen och nu har Centerpartiet, som en gång var motståndets partipolitiska spjutspets, övertagit Socialdemokratins statsbärande dubbelmoral. Arbetarrörelsens utbyggnadslinje som kallades "avveckla med förnuft" har nu blivit Centerpartiets och alliansregeringens utbyggnadslinje som kallas ”kontrollerade generationsskiften i det svenska kärnkraftsbeståndet”.

Hur kan man förklara att, som Gorz säger, allt förblir vid det gamla och att det år, 2010, då kärnkraften enligt riksdagsbeslut 1980 skulle vara avvecklad i stället blir det år då riksdagen troligen avskaffar avvecklingslagen och ger kärnkraftindustrin grönt ljus?

Man kan naturligtvis hävda att folk måste omyndigförklaras eftersom de har haft fel hela tiden och att, som Jan Björklund påstår, det bara inte går att avveckla kärnkraften om man inte vill lägga svensk basindustri i ruiner eller sätta sig i knät på ryssarna och deras naturgas.

Man kan också säga att politiker är falska skitstövlar och till exempel peka på Hans Blix som satt i kampanjledningen för Linje 2 men sedan länge är en frejdig marknadförare av kärnkraftutbyggnad.

Man kan vara mera marxistisk och säga att vi inte ska inbilla oss att politikerna bestämmer i ett kapitalistiskt samhälle - kärnkraftkapitalet får som dom vill hur mycket vi än röstar om saken.

Och man kan förstås skylla på förfallet inom medierna och på att de gamla kärnkraftmotståndarna inte känner sig hemma i de nya sociala medierna på nätet...

Själv vill jag på civilsamhällets avgörande roll. Med andra ord: graden av aktivitet på gator och torg och i rörelser som är självständiga i förhållande till makten. När en fråga står högt på dagordningen i en levande demokratisk offentlighet i civilsamhället har vi en viss garanti för att den politiska makten beter sig anständigt. Men när en fråga dör i civilsamhället och flyttar in i maktens stängda rum är vi illa ute. Det är detta, menar jag, som hänt med kärnkraftmotståndet. Jag citerar ett stycke i den nyutkomna boken När folkhemselen blev internationell - "en rysare klädd i akademikerprosa":

Miljörörelsen hade spelat en väldigt aktiv roll i energipolitiken sedan början av 1970-talet. Inför folkomröstningen 1980 engagerade miljörörelsen och inte minst Folkkampanjen mot kärnkraft hundratusentals människor runt om i landet som deltog aktivt i opinionsbildning och andra aktiviteter. Efter folkomröstningen gick luften ur Folkkampanjen och medlemstalen rasade. Många miljöorganisationer fick gradvis mer karaktär av expertorganisationeer, där tämligen passiva medlemmar med sina medlemsavgifter finansierade heltidsengagerade experter som fungerade som lobbyister. Många av de mest framträdande i miljörörelsen valde att gå in i politiska partier under 1980-talet. Ett exempel är förre Linje 3-generalen och ordföranden i Jordens Vänner, Lennart Daléus, som blev aktiv centerpartist. Ett annat är förre ordföranden i Miljöförbundet och utredningsschefen i Linje 3, Peter Larsson, som blev en av Birgitta Dahls närmaste medarbetare. Många aktivister gick också med i Miljöpartiet.

Jag var en av dem som bidrog till att "luften gick ur Folkkampanjen" i början på 1980-talet. Men när alliansregeringens bröt mot sina löften i februari förra året var jag också en av många människor som kände att de inte kunde låta bli att reagera. Facebook-gruppen Atomkraft Nej Tack fick på kort tid närmare 10.000 medlemmar och jag började leta efter telefonnumret till Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen. Fanns den alls kvar?

Jo, Folkkampanjen hade överlevt men i allt större tysthet. Ett antal kämpar hade hållit den vid liv och det senaste året har aktiviteten ökat. Här är litet aktuell information:

• På söndag, 21 mars, är det årsmöte i Stockholm. All information finns på hemsidan - klicka på Årsmötet 2010 Bland annat förrättas val av ett antal styrelseledamöter. Som nya ordinarie ledamöter har valberedningen bl a föreslagit Solveig Ternström (riksdagsledamot för Centerpartiet) och Lotta Hedström (tidigare riksdagsledamot och språkrör för Miljöpartiet) och som suppleant Eva Selin Lindgren (professor i kärnfysik och ledamot av riksdagen för Centerpartiet).
  

• Varannan tisdag ordnar Folkkampanjen en manifestation mot kärnkraften på Mynttorget (se bilden nedan). 23 mars, på 30-årsdagen av folkomröstningen äger manifestationen rum på Sergels torg. Tid: 13.00 - 15.00. Det blir musik och tal av bl a Birgitta Hambreus och Solveig Ternström. Också på andra håll i landet anordnas möten.

• Folkkampanjen har numera en grupp på Facebook här.
  

• De senaste flygbladen heter Fyra sanningar om kärnkraften (här) och Fyra lögner om kärnkraften (här).

Under den senaste manifestationen på Mynttorget fångade Akko Karlsson från Folkkampanjen in Leif Pagrotsky som en smula stolt talade om att det var han som tryckte på den sista knappen när Barsebäck stängdes.