lördag 29 maj 2010

I England heter han Huhne

Det här är den engelska varianten av historien om ett antikärnkraft-parti som hjärtans gärna vill sitta i en högerregering.

Den nya brittiska koalitionsregeringen består alltså av Tories, som gillar kärnkraft, och Liberaldemokraterna, som är mot kärnkraft. Energi- och klimatminister är liberaldemokraten Chris Huhne som i hela sitt politiska liv har varit kärnkraftmotståndare. När han var i opposition sa han att "sanningen är att kärnkraften är en teknologi som har prövats, värderats och misslyckats. Den för med sig stora miljö- och säkerhetsrisker. Vårt budskap är tydligt: nej till kärnkraft eftersom det inte är en genväg utan en återvändsgränd."

Men så blev han alltså energi- och klimatminister i en högerregering och när han sedan blev uppringd av BBC som ville veta om det blir någon kärnkraft eller inte - så svarar han:
- Nja, det där är helt upp till kärnkraftindustrin. Dom får bestämma om dom kan bygga nya reaktorer utan statliga subventioner.

- Och om dom säger att dom kan?

- Ja, det är det dom säger. Men det återstår att se. Inga nya kärnkraftverk har byggts utan statliga subventioner på mycket mycket länge. Så för att få svar på er fråga, är jag rädd, ska ni nog fråga industrin och inte mig.
I överenskommelsen mellan de båda regeringspartierna har Liberaldemokraterna också lovat att inte rösta nej om kärnkraftindustrin lägger fram en plan som parlamentatet ska besluta om. Majoriteten kommer då att säga ja eftersom Labour anses vara till och med mera kärnkraftpositiva än Tories.

Vad är en subvention?
Englands nye energiminister låter med andra ord som Maud Olofsson, Andreas Carlgren och Sven Bergström: Bolagen får bestämma om dom vill bygga kärnkraft men några subventioner kan inte "påräknas".

Då är naturligtvids frågan vad en subvention är för något. Det mest realistiska svaret låter faktiskt som en replik i en gammal skämtteckning: "Det får man väl för fan förhandla om!" Det finns nämligen ingen som helst enighet om den saken - däremot en massa byråkratisk kreativitet och slipade maktspelare.

I England, efter regeringsskiftet, diskuterar man till exempel ett par rader i regeringsöverenskommelsen där det står att man att man ska införa ett minimipris (floor price) på fossila bränslen (carbon). Åtskilliga debattörer menar att detta är att föra in en subvention bakvägen: Det blir dyrare elräkningar för konsumenterna och en gynnsammare konkurrenssituation för kärnkraften. “Att lägga ett golv under elpriset är ett effektivt sätt att föra över riskerna från kärnkraftleverantören till elkunderna", säger Peter Atherton, Europachef på finansbolaget Citigroup, som ofta citeras för att de dömt ut kärnkraftens lönsamhet och hävdat att kostnaderna kommer att vältras över på skattebetalarna och elkonsumenterna.

Men även om subventionsfrågan är snårig måste den benas ut så gott det går. Jag återkommer alltså så småningom. Tänker inte nöja mig med vad Maud Olofsson sa när riksdagsledamoten Per Bolund (mp) frågade om alliansregeringen tänker ge oss en definition av vad man menar med subvention:
Maud Olofsson: Regeringen avser alltså inte att lägga fram några förslag som innebär några direkta eller indirekta subventioner för kärnkraften. Någon närmare definition av begreppet subvention aktualiseras därmed inte. (Här)

torsdag 27 maj 2010

Inga överraskningar från Näringsutskottet

Jag sitter med Näringsutskottets 45-sidiga betänkande om kärnkraften framför mig. Det blev offentligt idag. Den korta versionen lyder: Här finns inga överraskningar. Om riksdagen följer utskottets förslag försvinner förbudet mot ny svensk kärnkraft vid årsskiftet. Eller med andra ord:
  • Den borgerliga utskottsmajoriteten avslår de båda motioner som yrkar avslag på regeringens förslag att tillåta ny kärnkraft - dels de rödgrönas gemensamma motion, dels motionen från centerpartisterna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren.
  • Däremot tillstyrker utskottet regeringens proposition med de ändringar som följer av att man också tillstyrker Sven Bergströms två förslag.
  • Bergströms ena förslag innebär att förbudet mot ny kärnkraft hävs fem månader senare än regeringen föreslår (1 januari 2011 i stället för 1 augusti 2010).
  • Bergströms andra förslag handlar om kravet på regeringen att precisera sig i frågan om "inga subventioner till ny kärnkraft". Eller med motionens formulering att "riksdagen tillkännager..... att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning eller andra åtgärder i detta syfte."
  • De rödgröna reserverar sig mot utskottsmajoritetens förslag till förmån för sitt förslag att regeringens proposition ska avslås.
  • I ett särskilt yttrande klargör de rödgröna också att de saknar skäl att delta i eventuella beslut om lagförslagen och statliga subventioner eftersom de yrkat avslag på regeringens proposition i dess helhet - de tar alltså inte ställning till Sven Bergströms förslag.
Sven Bergströms tredje yrkande
på förändring i regeringens kärnkraftförslag gäller frågan om reaktorägarnas ansvar vid en evntuell olycka. Saken tas upp i en annan proposition från regeringen som just nu behandlas i Civilutskottet som väntas ta beslutet 8 juni. Bergström föreslår att
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att, enligt intentionerna i regeringens energiöverenskommelse, obegränsat skadestånds- och kostnadsansvar ska gälla för eventuella olyckor inklusive hälsoeffekter vid svenska kärnkraftverk
De indikationer jag har fått från Civilutskottet pekar på att utskottet inte kommer att ställa sig bakom Bergströms förslag. Då uppstår frågan: Hur kommer Sven Bergström att rösta om han bara får två av sina tre förslag tillgodosedda? Regeringsförslaget i ansvarsfrågan innebär ju i praktiken en statlig subvention - det som Sven Bergström för allt i världen vill undvika.

Jag hittar inte just nu något uttalande från Sven Bergström där han uttryckligen säger att han röstar ja bara om alla hans förslag tillstyrks. Därför har jag ställt frågan till honom och väntar med intresse på svaret. Så snart det kommer ska jag lägga in det här på bloggen.

Avslutande orientering i maktens labyrinter
En liten överraskning bjuds jag i alla fall på när jag arbetar mig igenom utskottsbetänkandet. Det är att utskottet inte flyttar fram avvecklingslagens avskaffande. Den ryker redan 1 augusti.

När jag går tillbaka till de brutna vallöftena ser jag att alliansen faktiskt inte sagt något om avvecklingslagen - bara om kärntekniklagen där förbudet mot ny kärnkraft finns. Avvecklingslagen, däremot, är det verktyg som lagen tillhandahåller för politikerna att fatta ett demokratiskt beslut om att stänga reaktorer. Utan detta verktyg är det kärnkraftbolagen som bestämmer när de ska stänga en reaktor. Nu försvinner det alltså redan under den här mandatperioden - något som regeringen med viss rätt kan säga inte innebär ett brott mot vallöftena.

Det här är inte lätt att hålla ordning på. Det lyckas inte ens de rödgröna riksdagsledamöterna som i sin reservation felaktigt påstår att regeringspartierna "bryter mot sina egna löften att inte ta bort avvecklingslagen under mandatperioden".

Å andra sidan lyckas inte heller riksdagens presstjänst hålla ordning på de rödgrönas reservation. I en första version av sitt pressmeddelande skrev man: "S, v och mp framför i en gemensam reservation att de tänker återinföra förbudet mot ny kärnkraft om de hamnar i regeringsställning." Men så skriver faktiskt inte de rödgröna. De skriver bara att de tänker återinföra avvecklingslagen. Sedan jag ringt och påpekat detta för den vänlige tjänstemannen på näringsutskottets kansli rättades detta till i en ny version av pressmeddelandet.

Sådana här turer gör att man nästintill känner sig i behov av juristkonsulter för att tyda texten i den "demokratiska" beslutsprocessen. Till slut kan det kännas som att man ser spöken på ljusa dagen. Jag upptäcker till exempel att varken Socialdemokraternas eller Miljöpartiets tunga ledamöter i Näringsutskottet, Tomas Eneroth och Per Bolund, deltog i dagens beslut i Näringsutskottet och inte heller undertecknade de rödgrönas reservation. Betyder det något? Troligen inte. Eller?
Uppdatering fredag : Jag har fått hjälp av Per Bolund (mp) i Näringsutskottet med att förstå hur de rödgröna tänker vid ett eventuellt regeringsskifte: De lovar alltså i sin reservation att återinföra Avvecklingslagen som eventuellt avskaffas 1 augusti genom riksdagens beslut 17 juni. Men de behöver inte lova att återinföra förbudet i Kärntekniklagen eftersom ändringen av den lagen inte har trätt i kraft vid ett ev regeringskifte. En ny regering kan "stoppa processen att ändra lagstiftningen så finns lagen kvar i ursprungligt skick." Läs mera i kommentarerna till det här inlägget.

onsdag 26 maj 2010

Vad tänker Centern nu?

I förra veckan råkade jag träffa Erik Ullenhag, partisekreterare i Folkpartiet. Jag frågade honom hur han såg på Näringsutskottets beslut att stödja Sven Bergströms förslag att med en skärpt skrivning förhindra statligt stöd till ny kärnkraft.
- Det har vi tyckt hela tiden, sa Ullenhag.

- Så du tror att kärnkraften kan stå på egna ben?

- Javisst.
Sedan sa han något intressant:
- Jag tror att basindustrin kommer att satsa på att ha egen kärnkraft.
Det var särskilt intressant eftersom jag dagen innan hade hört precis samma sak från en energiexpert i det rödgröna lägret. Han refererade till en träff med den elintensiva industrin där det mellan raderna framgick att industrin hade en egen agenda.
- En storskalig lösning med kärnkraft som är lätt att styra och kontrollera värderas högre av dem än ett komplicerat projekt med en massa småskalig förnybar energi. Även om kärnkraften skulle bli litet dyrare per kilowattimme.
Och idag, som ett brev på posten, kommer två sidor i Ny Teknik där vi kan läsa:
Basindustrins bolag Industrikraft och statliga kraftjätten Vattenfall väntas inom kort bilda ett bolag som ska investera miljarder i ny svensk elproduktion. – Om tidtabellen håller bildar vi ett samriskbolag före sommaren, säger Magnus Hall, styrelseordförande i Industrikraft. Målet är att ge svensk basindustri tillgång till ny el när kärnkraftverken tjänat ut och säkra låga elpriser – för lång tid framöver. Att investera i kärnkraftsel och bygga en ny reaktor är ”huvudlinjen”, enligt Magnus Hall.
Beslutet om att bilda Industrikraft blev offentligt i höstas - av en händelse ett par timmar innan Socialdemokraterna skulle diskutera energifrågan på sin partikongress. Det blev stor uppmärksamhet i medierna och jag bloggade om det här. Så här såg det ut i Aftonbladet 30 oktober.

Dagens uppgifter i Ny Teknik är med andra ord en nyttig påminnelse om att basindustrin och kraftbolagen arbetar vidare på den inslagna vägen. Och naturligtvis undrar jag vad de 29 centerpartisterna i riksdagen tänker när de läser detta. Sven Bergström skriver i sin motion att det är en närmast akademisk fråga om vi ska ha ett förbud mot ny kärnkraft eller inte . "Det blir ändå inget byggt. Knappast någon kan tro att Sverige skulle bli det första land i världen där kärnkraft kan byggas utan statligt stöd."

Åtminstone på en punkt har Sven Bergström i alla fall fel: Det finns en del som tror att Sverige kan bli det där landet. Det är bara att läsa Ny Teknik.

söndag 23 maj 2010

Spelet om kärnkraften: Medierna och verkligheten

I onsdags visade medierna än en gång sin förmåga att missleda och förvirra i kärnkraftfrågan. Det började med ett inslag i morgonekot i Sveriges radio. På det byggde TT ett telegram som inte precis var glasklart och som fick stort genomslag bland journalister och ledarskribenter. En chefredaktör som bidrog till förvirringen svarade, när jag påpekade desinformationen i hans ledarkommentar: "Jag beklagar felet, som jag nog ärvde från TT (som brukar vara pålitliga)."

För det första: Detta har hänt "i verkligheten":
  • Vårriksdagen kommer att besluta om alliansens kärnkraftförslag precis som det är tänkt sedan länge.
  • Två av Sven Bergströms villkor för att rösta ja till regeringens förslag tillmötesgås av Näringsutskottets borgerliga majoritet. Det ena innebär att lagändringarna som tillåter ny kärnkraft träder i kraft 1 januari 2011 i stället för 1 augusti 2010. Det andra innebär att regeringen uppmanas att tydliggöra att ny kärnkraft inte i någon form ska subventioneras av staten.
  • Sven Bergströms tredje villkor för att rösta ja behandlas av civilutskottet och gäller reaktorägarnas ansvar vid en eventuell olycka. Utskottets beslut väntas bli justerat 8 juni.
Nu till det som hänt i medierna:
  • "Sven Bergström sitter med utslagsrösten". Fel. Det behövs fyra nej-röster. Två är säkra. Sven Bergström kan bli en tredje. (TT och en mängd medier som citerade TT.)
  • "Sven Bergström har ändrat sig" (Fria Tidningen) Fel. Han har sagt att han röstar ja om alla hans tre krav tillgodoses. Om det tredje vet vi ännu inget och många "glömmer bort" att det finns.
  • "Nu blir kärnkraften en valfråga". (Bl a Kristianstadsbladet som citerar TT och Svenska Dagbladet som citerar Sven Bergströms uttalande i radioekot.) Men kärnkraften är en valfråga antingen alliansregeringens föreslagna lagändringar träder i kraft 1 augusti eller vid årsskiftet. De rödgröna har redan tidigare sagt att att de kommer att riva upp beslutet om de vinner valet. Möjligen kan man säga att flera människor inser att kärnkraften faktiskt är en valfråga efter den uppmärksamhet frågan nu har fått. Det kan också betyda att kärnkraftlobbyn aktiverar sig mera för att driva sina intressen i valrörelsen. Till saken hör också att det är något enklare att stoppa en lag som inte trätt i kraft än att ändra en existerande lag. Tomas Eneroth (s) som sitter i Näringsutskottet kommenterar detta i ett mejl till mig: "Enda skillnaden är att en röd-grön regering inte behöver riva upp gällande lagstiftning utan enbart behöver gå till riksdagen med förslag om ny lagstiftning. I sak avgörs frågan av vilken riksdagsmajoritet och regering vi får efter valet i september. Med en borgerlig regering tillåts 10 nya kärnkraftverk byggas i Sverige - med en rödgrön blir det en kraftig utbyggnad av förnybar energi istället."
  • "Nu håller alliansen sitt vallöfte att inte ändra kärnkraftlagarna under mandatperioden" Ett minst sagt skruvat påstående - beslutet att ändra lagarna tas ju under mandatperioden. Men bl a Eskilstuna-Kuriren berömmer förslaget som Carl B Hamilton i Dagens Nyheter kallar "en liten eftergift". Andra är desto mer kritiska: "Ett svek är ett svek" (Aftonbladet) "Uppfinningsrikedomen för att dölja att man sviker sina vallöften har därmed nått nya höjder." (Folket) "Varför Sven, varför? (Jonas Sjöstedt) och "Simsalabim och inget vallöfte har brutits (Helsingborgs Dagblad)
Sven Bergströms tes att "ett tydliggörande" av att staten inte ska subventionera ny kärnkraft tål också att diskuteras. Jonas Sjöstedt tillhör de skeptiska: "Det lär finnas massor med kreativa metoder för att gå runt den principen i praktiken när det väl gäller." Norrtelje Tidning är visserligen positiv till Sven Bergströms ambition men skriver också utförligt om att problemet med det kärnkraftsvänliga Vattenfall återstår att lösa. I min intervju i Miljömagasinet medgav också Sven Bergström att när det gäller att ha koll på Vattenfall "saknar vi både livrem och hängslen".

En annan statlig subvention föreslås i praktiken i regeringens andra kärnkraftproposition - den som handlar om reaktorägarnas ansvar vid en eventuell olycka. Det är denna svaghet som Sven Bergströms tredje krav riktar sig mot. Mycket talar för att det kravet blir svårare att tillgodose än de båda som Näringsutskottet behandlat - man får en vink om det när man läser vad Ny Teknik skriver:

Frågan behandlas dock inte i näringsutskottet utan i civilutskottet, och där verkar Sven Bergström ha svårare att få gehör. Inger Réné, M, är vice ordförande i civilutskottet: "Mitt jobb är att köra propositionens linje tills jag hör något annat", säger hon. Hon påpekar att propositionen som behandlar skadeståndsansvaret är förhandlad mellan de fyra partierna i samordningskansliet och partiledarna. Eventuella ändringar måste också förhandlas fram på dessa nivåer. "Jag har heller inte hör något annat än att propositionens linje gäller från övriga allianspartier i utskottet", säger Inger Réné.
Till sist: Johannes Åman i Dagens Nyheter noterar att Sven Bergström och andra centerpartister tror att de fattar ett beslut som hindrar ny kärnkraft medan Carl B Hamilton och hans likasinnade tror att de fattar ett beslut som tillåter ny kärnkraft:
"Men om parterna gör motsatta tolkningar av innebörden av det som de håller på att komma överens om, så måste åtminstone någon av dem ha fel. Den nya lagen kan inte både leda till nyinvesteringar i kärnkraft och till ett definitivt stopp för sådana."
Vem är det då som bestämmer? Sydsvenskan har svaret: "Kärnkraften lämnas åt marknaden"

onsdag 19 maj 2010

"Ett förfärligt spel"

Rubriken på det här inlägget är ett citat från den centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Ternström. I Sveriges Radio kommenterade hon i morse uppgifterna om näringsutskottets behandling av kärnkraftmotionen från hennes partikamrat Sven Bergström. Näringsutskottets förslag till riksdagen är ännu inte offentligt men tillräckligt har läckt ut för att locka medierna med i spelet. Rubriken som Dagens Nyheter satt på TTs telegram som bygger på Ekots inslag är till exempel helt felaktig. Den lyder: "Skjuter upp beslut om kärnkraft".

Vi tar det från början:
  • Allianspartierna har i sitt valmanifest och statsministern har i sin regeringsförklaring lovat att förbudet mot att uppföra nya kärnkraftreaktorer inte ska upphävas under innevarande mandatperiod. Här.
  • Detta struntade alliansens partiledare i när man över huvudet på sina riksdagsgrupper drev igenom sin energiöverenskommelse.
  • Den proposition som föreslår de lagändringar som behövs för att godkänna ny kärnkraft behandlas i riksdagen om en knapp månad, 17 juni. Förslaget innebär att lagändringarna träder i kraft 1 augusti.
  • Sven Bergström har lagt en motion där han föreslår att lagändringarna träder i kraft ett knappt halvår senare 1 januari 2011 - vilket inte ändrar det faktum att riksdagens beslut kommer att fattas under innevarande mandatperiod och i strid med vallöftet och regeringsdeklarationen.
I min intervju med Sven Bergström i Miljömagasinet säger jag att hans förslag är fånigt och han medger att det ingick i spelet för att få gehör för ett av hans andra ändringsförslag. Jag citerar ur intervjun:
Intervjuaren: Men att föreslå, som du gör, att man ska leva upp till vallöftet bara genom att flytta lagändringarna från 1 augusti 2010 till 1 januari 2011 och ändå fatta beslutet nu under vårriksdagen... Det tycker jag är fånigt.

Sven Bergström (skrattar): ”Jag hör vad du säger. Den här formuleringen visar ju att det funnits en viss diskussion med min gruppledning när jag skrev motionen. Hade jag skrivit den som jag ville hade jag förstås skrivit att regeringen får återkomma efter valet eftersom vallöftet måste hållas. Men jag fick indikationer på att om jag formulerar mig på ett visst sätt så kan jag faktiskt få bifall till motionen.”
Nonsensförslaget att ändra datum för lagändringen ser Sven Bergström alltså som ett medel att få gehör för ett annat av sina förslag: att "tydliggöra" att det inte framöver ska ges statligt stöd i någon form till nya reaktorer. Han menar att ett sådant "tydliggörande" kommer att blockera framtida reaktorbyggen i Sverige. Som jag tidigare skrivit menar jag att hans linje är olycklig och orealistisk - vilket bekräftas av att kärnkrafthöken Carl B Hamilton, folkpartistisk ordförande i Näringsutskottet, kan svälja förslaget - vilket han bekräftar i dagens inslag i radion.
När Sven Bergström uttalar sig i radion i dag låtsas han att hans förslag innebär att väljarna får ta ställning till frågan om ny kärnkraft i höstens valrörelse och att allianspartierna inte bryter sitt vallöfte. Han måste rimligen inse att detta är riktigt dålig retorik. Riksdagen fattar sitt beslut om en knapp månad - under innevarande mandatperiod och i strid med vallöftet och regeringsförklaringen.

Därför har Solveig Ternström rätt i sin kommentar i Ekot i morse: "Men detta är ju ett spel som jag menar är alldeles förfärligt. Det ska vara ja eller nej och kärnkraften skulle ha varit borta 2010."

---

Uppdateering onsdag 10.40:
Dagens Nyheter har nu ändrat sin rubrik på nätet från "Skjuter upp beslut om kärnkraft" till "Ja till ny kärnkraft skjuts fram"
Karlskoga-Kuriren

tisdag 18 maj 2010

Tystnaden kring det brutna vallöftet

Allianspartierna gick till val 2006 med löftet att inte upphäva avvecklingslagen och kärntekniklagens förbud mot ny svensk kärnkraft. Fredrik Reinfeldft upprepade löftet i sin regeringsförklaring. Dessa löften bröt alliansledarna genom sin energiöverenskommelse i februari 2009. Nästan inga journalister har uppmärksammat löftesbrottet men många har kallat Maud Olofsson modig.

I söndags presenterade Sydsvenskan (här och här) en stort uppslagen och till synes ambitiös genomgång av Alliansregeringens vallöften. Man inledde med en historisk tillbakablick, byggd på en doktorsavhandling av Elin Naurin, där slutsatsen är att politikerna för det mesta håller sina löften. Ett par undantag nämndes, bland annat detta:
”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse”, sade Centerledaren Thorbjörn Fälldin i en riksdagsdebatt mot Olof Palme i april 1976. Det var ett löfte att aldrig sätta sig i en regering som satsade på kärnkraft. Ett halvår senare blev Fälldin statsminister i en borgerlig ministär som startade en ny reaktor i Barsebäck.
Men när tidningen går igenom Alliansregeringens löften nämns inte kärnkraften. Man citerar däremot Maud Olofsson som i den nu pågående valrörelsen sagt att "Vi har genomfört det vi lovat, vi har åstadkommit det vi ville åstadkomma" och Sydsvenskans egen summering lyder:
Med fyra månader kvar till valet kan man slå fast: Fredrik Reinfeldt & Co har gjort i stort sett vad de lovade.
I måndags gick mönstret igen när Maud Olofsson intervjuades av Katrine Kielos från Aftonbladet och Sanna Rayman från Svenska Dagbladet i webb-TV-programmet Korseld. Inte ett ord om det brutna vallöftet. Kolla här - avsnittet inleds med att ungdomsförbundets ordförande Magnus Andersson tog upp (utan namns nämnande) Eva Selin Lindgrens och Solveig Ternströms beslut att stå fast vid sitt partis vallöfte om att inte under mandatperioden ge klartecken för ny kärnkraft och han omtalade sina partikamrater som
aningen förvirrade människor som kommer att sluta i riksdagen nu och som såg detta som sin sista chans att få litet media och anknyta till människor som var besvikna och redan hoppat av Centerpartiet.
Jag tänker inte konspirativt - att det finns en mediernas sammanslutning om att tiga om Allianspartiernas brutna vallöfte. Jag tror helt enkelt att journalisterna är okunniga (på grund av att de är ointresserade). Ett undantag är Tomas Ramberg som tog upp vallöftet i Ekots lördagsintervju i februari i år och tvingade Maud Olofsson till en inte särskilt trovärdig retorisk piruett - kolla här.

Vad värre är: inte ens Centerpartiets riksdagsledamöter hade någon koll på de egna vallöftena på det möte där Maud Olofsson överrumplade dem och fick dem att byta sida i kärnkraftfrågan i februari förra året. I min intervju i Miljömagasinet med Sven Bergström berörde jag saken:
Intervjuaren: Det fanns ju ett löfte i Alliansens valmanifest från augusti 2006 och en utfästelse i statsministerns regeringsförklaring att de här lagarna inte skulle röras under mandatparioden.

Sven Bergström: Ja. Och här får vi rannsaka oss själva. Ingen tog upp det i mötet med riksdagsgruppen. Hade jag eller någon annan haft dokumentet med sig och lagt det på bordet och sagt: det här är otänkbart, vi kan inte bryta mot vallöftet…. Då hade vi kanske kanske fått en annan hantering och en annan utgång.
Senare, däremot, har de kritiska centerpartisterna åberopat vallöftet och när Sven Bergström lämnade in den motion där han villkorade sin ja-röst till regeringens proposition såg han omnämnandet av det brutna vallöftet som ett trumfkort.

svd ab

fredag 14 maj 2010

Hur tänker Sven Bergström?

För tre veckor sedan intervjuade jag Sven Bergström, riksdagsledamot för Centerpartiet. Resultatet publiceras i dagens nummer av Miljömagasinet (här). Jag har lagt ut en längre version här.

När vi talades vid visste Sven inte hur han skulle rösta eftersom Näringsutskottet inte hade börjat behandla hans motion där han föreslår tre ändringar i regeringens förslag. Nu har läget klarnat betydligt. Allt tyder på att Sven kommer att rösta ja eftersom han sannolikt kommer att acceptera näringsutskottets behandling av motionen.

Sven har en förhoppning, till skillnad från partikamraterna Solveig Ternström och Eva SelinLindgren, om att det är möjligt att förena kärnkraftmotståndet med ett stöd för Centerpartiets och Alliansens beslut att ge klartecken till ny kärnkraft. Jag har stor respekt för Sven och förstår hans dilemma men menar att hans beslut är olyckligt och orealistiskt.

Det räcker att titta på den här mannen. Det är kärnkraftentusiasten Carl B Hamilton. Det är han som är ordförande i Näringsutskottet och leder arbetet med att behandla Sven Bergströms motion och formulera utskottets förslag i kärnkraftfrågan. Skulle han medverka till ett riksdagsbeslut som han tror blockerar utbyggnaden av nya reaktorer i Sverige? Naturligtvis inte.

måndag 10 maj 2010

Falsk matematik, typ vindkraft

Igår inledde P1-morgon i Sveriges Radio en serie reportage och debatter om aktuella valfrågor. Först ut var kärnkraften. Medverkande var socialdemokraternas näringspolitiske företrädare Tomas Eneroth och moderaternas energipolitiska talesperson Anna Kinberg Batra. Mot slutet av inslaget sa hon:
"Om man tittar på vindkraften så skulle till och med dom optimistiska prognoserna leda till att den kan ersätta kanske en trettionde-del av kärnkraften. Var ska ni få de andra tjugonio trettionde-delarna ifrån?"
Detta är struntprat. Förra året levererades 50 terawatttimmar (TWh) kärnkraftel. "De optimistiska prognoserna" för framtida vindkraft skulle då, enligt Kinberg Batras matematik vara 1,67 TWh. Men redan i fjol levererade vindkraften 2,5 TWh. Nu kan man invända att 2009 var ett extremt dåligt år för kärnkraften men också jämfört med ett extremt bra kärnkraftår som 2004 (75 TWh) var vindkraftens andel redan i fjol en trettionde-del. (Källa: Energimyndigheten här och här.)

Hur ser då "de optimistiska prognoserna" för svensk vindkraft ut. Rimligen är det vad Energimyndigheten beskriver i sin senaste rapport om Energiläget: "Riksdagen har på förslag av regeringen beslutat om en nationell planeringsram för vindkraften som motsvarar 30 TWh år 2020, varav 20 TWh på land och 10 TWh till havs." Lägg därtill potentialen för energieffektivisering, bioeldade kraftvärmeverk och utvecklingen av andra förnybara energikällor och vi kan konstatera att svensk energiförsörjning utan kärnkraft inte är något tekniskt eller ekonomiskt problem - "bara" ett politiskt.

Jag börjar bli övertygad om att det hos många finns en mental blockering som hindrar dem från att se vindkraftens möjligheter och att Anna Kinberg Batras falska matematik är ett exempel på det. Det är inte så länge sedan som jag själv häpnade när jag förstod vad som på kort tid hade hänt i Tyskland. Där levererade vindkraftverken 2008 40,4 TWh (här). Från 1998 till 2009 har den installerade effekten ökat från 2875 till 25777 Megawattimmar. Jag tvivlar på att till exempel Johannes Åhman reflekterat över dessa och andra upplysningar om alternativens potential när han utan vidare kan skriva på Dagens Nyheters ledarsida att "det i dag inte finns någon realism i att vind- eller solkraft fullt ut skulle kunna tillgodose landets långsiktiga behov av elkraft." (Om energieffektivisering, som så ofta, inte ett ord).

Anna Kinberg Batra torgförde en annan osanning i radion som vi redan hört många gånger från allianspartiernas företrädare. Hon påstod att vindkraften expanderar kraftigt i Sverige som en följd av regeringens energiöverenskommelse i februari förra året. Det är sant att expansionen pågår men den har andra förklaringar. Regeringspolitiken har ännu inte fått effekt - propositionen om "Höjt mål och vidareutveckling av elcertifikatsystemet" har t ex ännu inte färdigbehandlats av riksdagen. När jag på Energitinget i mars frågade en företrädare för Svensk Vindenergi varför det pågår ett uppsving inom branschen svarade han "EU-direktiven" och när jag frågade varför detta uppsving dröjt så länge, jämfört med t ex Danmark och Tyskland, svarade han "För att vi har haft så gott om el från kärnkraft".

När Anna Kinberg Batra i P-morgon frågade Tomas Eneroth "Var ska ni få de andra tjugonio trettionde-delarna ifrån?" hörde man hur programledaren anropade Eneroth i ett försök att ge honom en chans att svara. Men han fick inte en syl i vädret. Moderaternas talesman bara pratade på och några sekunder senare sa programledaren att tiden var ute och tack ska ni ha. Felaktigheterna blev inte korrigerade. Som så ofta i medierna, alltså: det gick för fort och det blev fel.

lördag 8 maj 2010

Har inte uranbrytning med kärnkraftverk att göra?

I veckan som gick fick vi ett nytt exempel på att regeringens "historiska uppgörelse om kärnkraften" i själva verket är ett politiskt fikonlöv som inte kan dölja oenigheten mellan allianspartierna. Den nakna sanningen uppenbarades den här gången av Dagens Nyheter som visade att statsminister Fredrik Reinfeldt och Ola Alterå, statssekreterare hos Maud Olofsson och utpekad som "pappan bakom centerns acceptans av ny kärnkraft", håller sig med var sin logik när det gäller synen på svensk uranbrytning:

Reinfeldt:
  • Jag har inte uteslutit uranbrytning i Sverige. Jag tycker det är logiskt, givet att man förlänger kärnkraftsparentesen, att man inte utesluter det.
Alterå:
  • Uranbrytningen har inte med kärnkraftverken att göra. Alla länder som har kärnkraft har inte urangruvor precis som länder med biltillverkning inte alltid har egna järngruvor för att tillverka plåt.
Allianspartiernas oenighet demonstrerades också i Östersund i veckan. Där hade moderaternas gruppledare i Landstinget, Christer Siwertsson, bjudit in till debatt i sin egenskap av verksamhetsansvarig för Europa Direkt, ett slags EU-kommissionens förlängda arm i Jämtland. Alla partier inbjöds att delta under Margareta Winbergs ordförandeskap och på affischerna kunde man läsa att två "sakkunniga" skulle förstärka panelen:
  • Gustav Åkerblom som är företrädare i Sverige för CPM - Continental Precious Minerals, ett kanadensiskt prospekteringsföretag som milt uttryckt är på offensiven i Sverige, inte minst i Jämtland - på mötesaffischen presenterades Åkerblom som "geolog och expert på strålskyddsfrågor".
  • Bert Allard som är positiv till svensk uranbrytning med hopp om pengar till sin forskning om uranets miljörisker - Allard presenterade som "professor i miljökemi vid Örebro Universitet"
Föreningen Nej till uran i Storsjöbygden tyckte förstås att de båda sakkunniga borde balanseras av en sakkunnig med ett annat perspektiv. Därför föreslog man att panelen skulle kompletteras med Olov Holmstrand, aktiv i nätverket Nej till uranbrytning och tillika teknologie doktor, miljökonsult och f d professor i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers tekniska högskola. När responsen dröjde från arrangören bjöd föreningen in Holmstrand till ett förmöte där man gav allmänheten en chans att värma upp sig för att bättre kunna grilla panelen. Två dagar innan debatten skulle ordnas meddelade arrangören att också Olov Holmstrand fick sitta med i panelen. Hans huvudargument mot uranbrytning sändes under kvällen ut i TV.

Ett längre TV-inslag sändes i Jämtlandsnytt. Här bjöds vi ytterligare två slags logik i tänkandet om svensk uranbrytning:
  • Maria Söderberg, centerpartistisk ordförande i kommunstyrelsen i Krokom, sa att hennes motstånd mot uranbrytning berodde på att hon i grunden är motståndare både till kärnkraft och kärnvapenspridning.
  • Folkpartisten Per-Olov Olsson, vars parti går in i valrörelsen under parollen "Ta chansen, säg ja till framtiden - och bryt uran i Jämtland!¨menade att jämtarna i Oviken bokstavligt talat sitter på uran för 1000 miljarder kronor och att urangruvor skulle leda till "ett otroligt ekonomiskt uppsving för hela Jämtland."
Också Länstidningen (här) och Östersunds-Posten (här) rapporterade från debatten. I den lokala nät-tidningen 321an bjuder man på text och webb-TV från debatten under rubriken "Gruvavfall hot mot Storsjön".

Diana Fernlund är ordförande i Nej till Uran i Storsjöbygden. Föreningen bildades i april förra året och samtidigt genomfördes en stor demonstration. Jag bad Diana att skriva ner vad hon tänkte och kände efter torsdagens debatt i Östersund. Så här skrev Diana:
  • Min upplevelse av detta möte: Publiken bestod i huvudsak av våra vänner, det märktes genast. Många av medlemmarna i Nej till Uran i Storsjöbygden var där, men jag såg bara en tröja, vi hade inte tröjorna på, för då skulle våra inlägg inte uppfattas som seriösa.
  • Alla politikerna var eniga om att miljön är viktig, att Storsjön absolut inte får förstöras. Två av deltagarna på politikerbänken var ödmjuka inför miljön, men ville ändå avvakta en miljökonsekvensbedömning innan de bestämmer sig för att säga nej till gruvor.
  • Folkpartisten Per-Olov Olsson hade tuffare uppsyn i TV än inne i salen, han påstod att en markägare som sitter på skiffern kan få 200 miljoner om året. Jag förstår inte varifrån han fått en sådan siffra, jag har aldrig hört den.
  • En av våra motståndare, som jag ringt dagarna innan, var med på halva mötet. Han gick kanske i fikapausen, han hade nog inte fått någon lovande info.
  • Miljökonsekvensbedömningen blir tydligen inte klar 2010, som CPM förde fram förra året, ett par år ska den ta enligt Fp, politiker verkar vara väldigt betagna av att "utvecklingen går framåt", dvs att deras önskedrömmar blir sanna hur orealistiska deras drömmar än är: 1000 miljarder i investeringar måste ge fördelar för bygden, att slänga 1000 miljarder i sjön ger väl ingen bra avkastning, men ska man använda den för ödeläggelse av en bygd, då är det inte bygden som tjänar på det, så klart.
  • Olle som vet vad han pratar om kan ta gift på att det inte går att fixa miljön, Allard säger att idag vet ingen hur miljövänlig uttagning av alla farliga ämnen i skiffern ska gå till, men vill gärna forska på det.
  • 6 politiker mot två, nej till gruva. Emanuel Sandberg ska påverka sitt parti (KD) att säga nej till gruva. Jag gick ut och var övertygad om "att nu har vi dem", det blir ingen gruva.
  • Nästa problem blir att stoppa CPM för vidare närvaro i bygden. De kan gärna betala några 100.000 till damen som äger Viken 1:8 så att hon kan sälja sin gård till en rik tysk och få bra betalt. 120.000 US dollar är den inte värd, 200.000 kr kanske. Hur kommer man åt att sprida detta projekts omöjlighet till börsen i Toronto. Det kan väl inte vara omöjligt?
Uppdatering 10 maj: Jag har också bett Olov Holmstrand om hans iakttagelser och reflexioner efter mötet. är kommer de:
  • Deltagarna i eftermiddagens möte var huvudsakligen medlemmar i ”Nej till Uran i Storsjöbygden”, kanske 15-20 stycken. Jag redovisade en uppdatering av läget ifråga om uranprospekteringen i Sverige och givetvis speciellt ifråga om Continental Precious Minerals (CPM) planer i Oviken. Företagets maximala planer innebär brytning på 14 kvadratkilometer, vilket skulle totalt omvandla Storsjöbygden. Deltagarna medverkade aktivt med frågor och kommentarer och verkade uppskatta mötet.
  • Kvällsmötet var mycket välbesökt, uppenbarligen av en påtaglig majoritet motståndare mot uranbrytningsplanerna i Jämtland. Det framkom några intressanta ståndpunkter från experter och politiker.
  • För egen del framhöll jag att CPMs planer innebär landskapsmord och stora risker för att Storsjön förorenas. Jag menade också att uranet användning måste beaktas och pekade framför allt på kopplingen kärnkraft-kärnvapen och den olösta avfallsfrågan. En hel del av detta återkom i de kritiska politikernas anföranden.
  • Bert Allard anser alunskiffer så besvärlig att hantera att han menar att alla föroreningar måste utvinnas innan avfallet kan deponeras. Denna ståndpunkt innebär att även han uppenbarligen anser att alunskifferavfall från CPMs process skulle läcka föroreningar till Storsjön. Den process Bert anser nödvändig finns inte idag och blir sannolikt så kostsam att uranutvinning ur alunskiffer aldrig blir lönsam.
  • Gustav Åkerblom upprepar hela tiden att CPM bara kan få tillstånd om miljöpåverkan uppfyller lagstiftningens krav.
  • Endast folkpartisten förespråkade oförbehållsamt uranbrytning även i alunskiffer i Storsjöområdet.
  • Moderaten ville inte ha dagbrytning i Storsjöområdet. Han förespråkade istället underjordsbrytning i urberg, dvs i praktiken i Hotagen.
  • Kristdemokraten läste pliktskyldigast upp vad partiet tycker och deklarerade därefter att han inte delar partiets uppfattning om kärnkraft och uranbrytning.
  • Övriga politiker var helt eniga om att motverka uranbrytning och kärnkraft.
  • Sammanfattningsvis var huvudintrycket att motståndet mot CPMs planer är stort. Men detta innebär troligen inte att CPM ger upp ännu. Som avskräckande exempel nämndes hanteringen av kärnavfallsfrågan med villkorslagen. Det är inte alltid sakskäl avgör viktiga frågor.

onsdag 5 maj 2010

Vem kan man lita på?

På anslagstavlan utanför biografen Storbrunn i Östhammar satt två affischer i måndags. Den ena gjorde reklam för filmen Änglavakt med Mikael Nyqvist. Den andra bjöd in till samråd med SKB om slutförvaret av kärnkraftavfallet i Forsmark. Jag skulle tro att flera kommuninnevånare satsade på Änglavakt än på SKB. I alla fall var allmänheten frånvarande när mötet med SKB drog i gång klockan sex på kvällen. Det 50-tal personer som fanns i lokalen var företrädare och representanter av olika slag. Journalisten från Radio Uppland gick runt och letade efter en vanlig människa från Östhammar men han hittade ingen.

Jag har inte svårt att förstå att det ser ut så här. Dagarna före mötet hade jag för första gången själv gått i närkamp med de dokument som är aktuella i det så kallade samråd som kärnavfallsbolaget är skyldigt att genomföra innan det (troligen) i slutet av året lägger fram sin ansökan om tillstånd för ett slutförvar i Forsmark. Redan den preliminära MKBn (miljökonsekvensbeskrivningen) omfattar 348 sidor och efter det senaste mötet i Östhammar den 6 februari (som SKB kallade det sista när det avslutades) kom det in 575 sidor med synpunkter från olika intressenter. I måndags fick vi också höra att bara underlaget till säkerhetsbeskrivningen i den kommande tillståndsansökan består av en huvudrapport på 800 sidor plus 13 rapporter i form av huvudreferenser på engelska och därtill ytterligare 80 referenser, också de på engelska.

Kärnavfallet har med andra ord, under sin långa resa genom den svenska modellens institutioner, blivit en demokratisk angelägenhet som folk i allmänhet inte har en susning om. Någon gång ser man något i Aktuellt om att ”det är bestämt” att avfallet ska förvaras i Forsmark (vilken inte alls är sant, det är bara kärnavfallsbolaget som bestämt sig för att vilja det) men annars är den olösta avfallsfrågan osynlig i den aktuella kärnkraftsdebatten. Men likväl rör den på sig.

För medborgaren i gemen är det omöjligt att ha en egen övertygelse om huruvida det planerade slutförvaret i Forsmark är en acceptabel ”lösning”. Hon eller han måste lita på andra som trängt djupare i frågan. Men vem ska man lita på? Kan man till exempel lita på SKB, detta kärnkraftindustrins avfallsföretag som lagstiftaren gett ansvaret för samrådet med medborgarna – ett ansvar som SKB använt sig av för att behålla makten och kontrollen över informationsutbytet och hindra det från blir en konstruktiv dialog mellan jämbördiga parter.

Själv litar jag på Johan Swahn som arbetar på MKG (Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning), som tillsammans med Milkas (Miljörörelsens kärnavfallssekretariat) och ett antal andra aktörer ger den intresserade medborgaren möjligheter att fundera kritiskt över SKBs förslag och agerande. Efter att ha läst MKGs samrådsinlaga med kommentarer till SKBs preliminära MKB, ett dokument med sammanlagt mer än 50 kritiska punkter, är det för mig omöjligt att ha förtroende för SKB.

Jag skulle vilja påstå att det för dagens miljökämpar och kärnkraftmotståndare är en demokratisk skyldighet att ta sig tid att att läsa denna samrådsinlaga från MKG. Om det känns jobbigt rekommenderar jag att man börjarn med de 21 sidor med utmärkt tändvätska som finns i en av bilagorna till MKGs skrivelse. Jag syftar på Olov Holmstrands väldokumenterade berättelse om det svenska kärnavfallets väg från atombombsplanerna på 1950-talet till dagens Forsmarksprojekt.

Men det är inte bara miljörörelsen som ser på SKBs avfallssamråd med kritiska ögon. Under och efter februarimötet i Östhammar kom kritiska synpunkter också från Östhammars kommun, Kärnavfallsrådet och Strålsäkerhetsmyndigheten. Följden blev att SKB fick krypa till korset och ordna ännu ett "sista möte" - det var det som hölls i Östhammar i måndags. Efter det mötet står det mera klart än någonsin att SKB och miljörörelsen har helt olika syn på vad som ska kallas meningsfullt samråd. SKB menade att samråd betyder rätt att tycka och lämna synpunkter. Företrädarna från MKG, Milkas och Aktionsgruppen från ett atomkraftsfritt Åland menade å sin sida att förutsättningen för att man ska kunna ställa frågor och komma med synpunkter är att man har ett underlag att utgå ifrån. Och ett sådant, i det här fallet en preliminär rapport om arbetet med den långsiktiga säkerhetsbedömningen, har man inte fått - bara en muntlig föredragning på själva mötet.

Allan Hedin, säkerhetsanalytiker på SKB, rapporterade om analysen av den långsiktiga säkerheten vid mötet i Östhammar 3 maj

Nu har alla intressenter tiden fram till 17 maj att komma med synpunkter på majmötet till SKB. Framemot årsskiftet väntas sedan SKBs ansökan om tillstånd att uppföra slutförvaret. Ansökan ska behandlas av Strålskyddsmyndigheten och i Miljödomstolen och processen kan väntas ta uppemot fem år.

Det finns alltså tid att sätta in sig i den pågående processen - här är länkar till några dokument av betydelse:
  • SKBs preliminära miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Här.
  • Protokoll från samrådsmötet om MKBn 6 februari i Östhammar. Här.
  • Synpunkter inlämmnade till SKB efter februarimötet. Här.
  • MKGs samrådsinlaga 10 mars 2010. Här.
  • Kärnavfallsnytt från Milkas med rapport från samrådsmötet 6 februari. Här.
  • Kä'rnavfallsnytt från Milkas med rapport från samrådsmötet 3 maj. Här.
  • Kritisk kommentar från MKG efter mötet 3 maj. Dessutom presentationer som gjordes av de föredragande från SKB. Här.
  • Inslag i Radio Uppland efter samrådsmötet 3 maj. Här.
Dessutom har alla intresserade en chans att öka på sina kunskaper vid ett seminarium i anslutning till MKGs årsmöte i Uppsala 28 maj. Ur programmet:
  • "Kan kopparkapslarna i ett slutförvar rosta sönder"? Peter Szakálos, KTH
  • "Allternativa metoden djupa borrhål - En bättre möjlighet?", Karl-Inge Åhäll, Karlstads universitet
  • "Kärnavfallsjuridik och prövningen av en slutförvarsansökan" Oscar Alarik, Naturskyddsföreningen
Praktiska upplysningar om seminariet finns här

Se också mitt tidigare inlägg "Det var en gång en annan kärnkraftfråga". Här.