söndag 31 januari 2010

Rena lögner från Vita huset

I förra veckan, i sitt stora tal till nationen, anslöt sig president Obama till dem som inte håller sig till sanningen om kärnkraften. Jag citerar ur hans stora tal till nationen:

...för att skapa mera sådana rena energijobb behöver vi mera produktion, mera effektivitet, mera incitament. Och det betyder byggandet av en ny generation säkra, rena kärnkraftverk i det här landet. (Applåder)

Fem dagar senare bekräftades löftet. I presidentens budget för 2011 står det:

Utveckla marknaden för ren energiteknologi. Budgeten ökar kraftigt stödet för att bygga nya kärnkraftverk genom att öka Energidepartementets lånegarantier till sådana projekt med 36 miljarder dollar till sammanlagt 54,5 miljarder dollar.... Lånegarantin kommer att främja tillkomsten av nya kärnkraftanläggningar..... Budgeten stöder också forskning, utveckling och förevisande av nya kärnkraftanläggningar... För att minska utsläpp av växthusgaser i utvecklingsländerna ska USA hjälpa dem att ta till sig rena energiteknologier... (Originalet här.)

Naturligtvis har inte presidentens tal om den rena kärnkraften fått stå oemotsagd. "Presidenten vet bättre", konstaterar talesmannen för Greenpeace, Daniel Kessler, och skriver att "det finns inget sådant som en "säker" dos radioaktivitet och bara för att nukleära föroreningar är osynliga betyder det inte att den är "ren". I åratal har kärnkraften läckt ut radioaktivt avfall i grundvattnet från underjordiska ledningar och från avfallsbassänger vid anläggningar runt om i landet. "

Kessler påminner om att Obama själv tog upp saken när han var senator i Illinois och radioaktiva föroreningar upptäcktes i dricksvattenreservoarer och omkring Exelons kärnkraftverk i Braidwood. Han föreslog då en lag som skulle tvinga kärnkraftföretagen att anmäla till myndigheterna när det förekommit oplanerade utsläpp av radioaktivt avfall (fissionsprodukter). Men lagen gick inte igenom och i stället har myndigheterna överlåtit åt kärnkraftföretagen att övervaka sig själva. Denna ordning fungerar inte konstaterade Obama på den tiden. Kessler skriver att Obama i sitt agerande var närmast profetisk och han pekar på den senare "syndafloden" av problem med radioaktiva utsläpp. Artikeln avslutas så här

Om president Obama verkligen önskar en ekonomi med ren energi och de arbeten som kommer med den bör han överge det förgångnas misslyckade politik. Kärnkraft är en smutsig och farlig avvikelse från den rena energiframtid som Presidenten har lovat Amerika.

Men bland kärnkraftanhängarna är glädjen stor. En av de tyngsta lobbyisterna i branschen, Nuclear Energy Institute, välkomnade Obamas besked och meddelar samtidigt:

Nuclear Energy Institute inledde idag en ny annonskampanj riktad till beslutsfattare på federal och delstatlig nivå om fördelarna med kärnkraften som Amerikas viktigaste källa till ren elektricitet (clean-air electricity).
Så här ser annonsen ut som skickar lögnen om den rena kärnkraften vidare:
Bakgrunden till president Obamas kärnkraftpolitik är komplicerad. I USA upphörde kärnkraftinvesteringarna i slutet av 1970-talet och trots att George W. Bush försökte få branschen att investera med lånegarantier på 18,5 miljarder dollar hände inte mycket. Finanskapitalisterna på Wall Street ville fortfarande inte ge sig in i detta vågspel. Till detta kommer Barrak Obamas svårigheter att få igenom sina klimatförslag i Senaten (de har tidigare med knapp majoritet godkänts i Representhuset) - när han nu sockrar förslagen med kärnkraft tror många bedömare att tillräckligt många republikanter och tveksamma demokrater i Senaten ska stödja klimatpolitiken.

De sista raderna i Obamacitatet ovan som handlar om utvecklingsländerna ger också en antydan om att Obama-administrationen i en kommande global överenskommelse om klimatet vill få in en skrivning som godkänner kärnkraft som en teknologi i den aviserade "teknologi-mekanismen". Genom denna mekanism kan rika länder tillgodoräkna sig minskade utsläpp av växthusgaser genom klimatprojekt i utvecklingsländerna som de bidrar med finansieringen till.

Samtidigt som Obama vill ge kärnkraften i USA en ny start är man längre än någonsin ifrån ett besked om hur och var avfallet ska slutförvaras. Förra året drog presidenten in stödet för det kritiserade projektet i Yucca Mountains och efter en lång tystnad meddelade energiminister Steven Chu för några dagar sedan att en kommission höjd över partsintressena ("Blue Ribbon Comission") ska försöka hitta ett svara på frågan.

Democracy Now har dessutom uppmärksammat att presidentens nya budget trots hans löfte om att avveckla kärnvapnen begär 7 miljarder dollar för att under de kommande fem åren bl a investera i en ny anläggning för framställning plutonium i Los Alamos, New Mexico . Läs eller hör intervjun med Jay Coghlan från Nuclear Watch of New Mexico här. I Wall Street Journal skriver vicepresidenten Joe Biden om förslaget under rubriken "Presidentens nukleära vision." Biden menar att de nya miljarderna till kärnvapenarsenalen rimmar väl med det tal Obama höll i Prag när han lovade att kärnvapnen skulle avvecklas.

lördag 30 januari 2010

Ringar på vattnet

Vi som noga följt turerna kring regeringens förslag att tillåta nya kärnkraftreaktorer blev inte förvånade av torsdagens inslag i Aktuellt och Rapport. Vi fick egentligen inte höra något nytt. Det nya var att saken gavs stor uppmärksamhet i tunga mediekanaler.

Nu följer andra efter. TT sände ut en artikel igår som bl a publicerades Norra Västerbotten. TT intervjuar riksdagsledamoten Sven Bergström (c) och blir först med att publicera det som SVT missade i torsdags:
Men riksdagsledamot Sven Bergström (C) pekar nu på regeringsdeklarationen från oktober 2006: – Där slås det fast, högtidligt och offentligt, att förbudet mot att uppföra nya reaktorer kommer att bestå, och i valmanifestet att man inte kommer att upphäva det förbudet under mandatperioden. Jag är väldigt lojal med den regeringsförklaringen, säger han till TT.– Man var ju glasklar med detta vallöfte och det är ju synd att svika det, tycker jag, fortsätter han.

Sven Bergström upprepar detta också i en intervju med Sveriges Radio Gävleborg.

Innehållet i Alliansens valmanifest och Regeringsdeklarationen är utomordentligt viktigt men antagligen okänt för de flesta - det är antagligen inte på dessa löftesbrott av regeringspartierna som Sydsvenskan ledarblogg och Fredrik Federley tänker när de kallar regeringsöverenskommelsen modig och lysande. Jag har kommenterat deras texter på deras hemsidor så här:

Modigt och lysande?

Att regeringen bryter mot Allianspartiernas eget valmanifest från augusti 2008 och sviker statsministerns regeringsdeklaration i riksdagen i oktober 2006?

Valmanifestet: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden.” Regeringsdeklarationen:”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå.”

Åtskilliga Centerpartister ägnar sig åt moraliserande över de tre riksdagsledamöterna som framträdde i SVT. Den centerpartistiska riksdagsgruppens ledare låter som en gammal sketch av Hasse och Tage ("det hade jag ingen aaaaaning om") när han slirar på sanningen och uttalar sig för Ekot i Sveriges Radio:

– Jag blir väldigt förvånad, eftersom vi har ett stämmobeslut. Så sent som i maj förra året ställde stämman sig bakom energiöverenskommelsen. Efter det har våra riksdagsledamöter också i praktiken redan tagit det här beslutet i riksdagen. Det som återstår nu är egentligen bara att ta beslut om något som är konsekvenser av det som vi redan har ställt oss bakom, säger Centerpartiets gruppledare i riksdagen, Roger Tiefensee.

Helsingsborgs Dagblad för ett nyanserat resonemang om partilojalitetens problem under rubriken "Motstånd med konsekvenser". Ledarskribenten skriver:

När riksdagen blir ett överdimensionerat transportkompani har den förlorat sin trovärdighet. När den består av individer som på egen hand tar ställning och, med Olofssons ord, tjafsar om huruvida de är för eller emot har den en uppgift.

Jag avrundar med två andra tidningsrubriker:

  • Centerns splittring i öppen dager (Dagbladet i Sundsvall)
  • Centerledare Olofsson i kris (Sydöstran i Blekinge)

fredag 29 januari 2010

Sanningen tränger sig på medan kärnkraftlobbyn drömmer

I går kväll berättade Rapport och Aktuellt i två långa inslag att
  • regeringen ännu inte lagt fram sitt förslag till de lagändringar som krävs för att tillåta nya kärnkraftbyggen i Sverige (och att propositionen kommer i mars)
  • regeringens förslag mycket väl kan röstas ner eftersom minst fyra centerpartister på den borgerliga sidan är emot förslaget
  • Maud Olofsson kunde tvinga igenom Centerpartiets kursändring genom att åsidosätta demokratin och använda hot
Det var bra inslag som bröt med den tystnad och desinformation som hittills härskat i medierna om läget för regeringens kärnkraftpolitik. Ännu bättre hade de varit om de klargjort att de fyra centerpartister som motsätter sig regeringslinjen är de enda som inte bryter vallöftet i Alliansens valmanifest från augusti 2006 och som inte sviker statsminister Fredrik Reinfeldts utfästelse i hans regeringsdeklaration i oktober 2006:
"Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå." (Statsministerns regeringsdeklaration)

"Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden." (Valmanifestet)
Genom klara och modiga ställningstaganden från tre centerpartistiska riksdagsledamöter fick vi en inblick i hur det gick till när centerpartiet gjorde helt om marsch i kärnkraftfrågan:
Det som har hänt ska inte hända i en demokrati. (Solveig Ternström om hur partikansliet pressade henne till att inte delta i riksdagens energidebatt)

Jag tyckte det var fruktansvärt hemskt och pressat - att plötsligt fatta ett så radikalt beslut och sedan liksom trycka ner det i gruppen (Eva Selin Lindgren om det hastigt inkallade krismöte där Maud Olofsson begärde mandat för att ändra partiets kärnkraftpolitik)

Detta var ingen acceptabel demokratisk process. (Sven Bergström om hur en folkrörelse kan hamna på ett sluttande plan)
Maud Olofsson vägrade att delta i Aktuellt igår. I stället fick riksdagsledamoten Claes Västerteg (c) den omöjliga uppgiften att i TV-studion försvara partiledningens agerande.

Aktuellt visade med nedanstående bild hur fyra nej-röster på den borgerliga sidan kan fälla regeringens förslag längre fram under vårriksdagen. (Den fjärde kritiska centerpartisten som nämndes är Kerstin Lundgren.)

TV-inslagen utgick från att ingen socialdemokrat i så fall röstar med de borgerliga. Man nämnde alltså inte att tunga socialdemokratiska kommunalpolitiker på senare tid gjort gemensam sak med kärnkraftsindustrin eller att man på sina håll inom LO ligger närmare regeringens linje än de rödgrönas. "Tillåt kärnkraft!" utropar Pappersindustriarbetareförbundet och i LO:s klimatpolitiska projekt heter det: "Visar det sig att förnybar energi och effektivisering inte uppfyller de kvantitets- och kvalitetskrav som måste ställas på framtida elproduktion bör investering i en ny generation kärnkraft inte uteslutas."

Det är alltså mycket osäkert om det nuvarande förbudet mot nya svenska kärnkraftverk kommer att avskaffas. Men under tiden lever man inom det kärnkraftindustriella komplexet som om saken redan är klar. När Elforsk häromveckan bjöd in till ett seminarium hette det felaktigt och aningslöst att "Regeringens beslut att tillåta att de svenska reaktorerna ersätts med nya har satt fart på förberedelserna hos de europeiska kraftbolagen."

Elforsks seminarium har inte uppmärksammas i svenska medier men i den internationella kärnkraftlobbyns organ World Nuclear News kunde man läsa att The ball gets rolling in Sweden. Författare till artikeln var Daniel Westlén, anställd på Vattenfall Research and Development och en av arrangörerna av seminariet. Westlén finns också med i ledningen för Young Generation som är ett slags ungdomsförbund inom den svenska kärnkraftlobbyn och som bl a stoltserar med att de påverkade FNs klimattoppmöte i Marrakesch i kärnkraftpositiv riktning. I World Nuclear News skriver Westlén bl a att Hans Blix i paneldebatten drömmer om att Sverioge ska bli en framtida stor exportör av kärnkraftel:
'We do need new reactors in Sweden,' he said, 'I am absolutely convinced of that.' Blix noted the financial gain France has experienced by exporting huge volumes of power to neighbours that had taken anti-nuclear stances - Belgium, Germany, Italy and Spain. He said Sweden could also become a regional power exporter, bringing income while helping to reduce emissions in Germany and Denmark.
Det är samme Hans Blix som för 30 år sedan var kampanjgeneral för Folkpartiet i folkomröstningens Linje 2 och då försökte få oss att tro att han ville "avveckla kärnkraften med förnuft".

På Elforsk-seminariet berättade bl a E.ON om sina framtidsplaner. I dokumentationen fäster jag mig vid den opinionsundersökning som företaget besrtällt och som visar att bara 35 procent av de tillfrågade stödjer regeringens linje och är positiva till nya reaktorer. Stödet har dessutom minskat med fem procent mellan maj och september i fjol. Se här.

Nu väntar jag bara på att fler medier kommer att upplysa sina läsare, lyssnare och tittar om det som Aktuellt rubricerade som "Stora sprickor inom Centern. Regeringens kärnkraftpolitik kan falla." Kanske får jag vänta förgäves. Ännu har ingen hakat på.

Men i bloggvärlden är det mera livat - några exempel:
  • Fetspricka i Centerns kärnkraftlinje. Här.
  • Stöd Centerns hjältar. Här.
  • Kan gräsrötter toppstyras? Här.
  • Spricka I Centern leder till utsläpp. Här.
  • Behöver Sverige kärnkraft? Behöver Sverige Centerpartiet? Här.
  • Go with a Bang . Här.
  • Håller kärnkraftuppgörelsen? Här.

lördag 23 januari 2010

Hur blir det med "kärnkraftens renässans"?

Klicka på bilden för att göra den större
I mars 2009 gav den tyska Strålskyddsmyndigheten institutet Prognos AB uppdraget att besvara frågan: Kommer vi att uppleva en renässans för kärnkraften de närmaste 20 åren?

I september var studien färdig och svaret blev nej. Kärnkraftens betydelse kommer att minska - antingen man mäter antalet reaktorer eller dess andel av världens totala elproduktion. Bilden ovan sammanfattar undersökningens uppskattning av en "realistisk utveckling" av kärnkraften. Detta visar bilden:
Antalet reaktorer väntas minska från 431 år 2010 till 341 år 2020 och till 309 år 2030. Av de reaktorer som beräknas vara i drift 2030 är 136 befintliga redan idag, 37 är idag under byggnad, 46 är idag på planeringsstadiet och de resterande 90 är på förslagsstadiet. Kärnkraftens andel av världens totala elproduktion väntas minska från 14,8 procent 2006 till 7,1 procent 2030. Det motsvarar en minskning av kapaciteten från 390 GW 2009 till 309 GW 2030.
Hur har då dessa "professionella siare" burit sig åt för att komma till den här slutsatsen?

Man började med IAEAs uppgifter om 45 nu pågående kärnkraftbyggen (av vilka åtta står stilla). Man använde sedan uppgifter från kärnkraftbranschen om antalet nya reaktorer som idag antingen är på planeringsstadiet eller där enbart avsikten att bygga dem har tillkännagetts. Med siffrorna från WNA (World Nuclear Association där bl a Vattenfall och E.ON är medlemmar) landar vi 2030 på 429 nya reaktorer utöver de 436 som var i drift 2009. Lägger man ihop dessa siffror får man 865 reaktorer.

Men detta är en orealistisk siffra av två skäl. För det första måste uppskattningsvis 300 reaktorer stängas senast 2030 för att de börjar bli för gamla. För det andra visar erfarenheten att många av de reaktorer som branschen vill bygga, börjar planera eller rentav börjar bygga aldrig någonsin kommer att tas i drift. Studien från Prognos försöker uppskatta bortfallet genom att värdera de svårigheter och flaskhalsar som framtida kärnkraftsprojekt kommer att möta. Genomgången av dessa aspekter, land för land, mynnar ut i slutsatsen att totalt, i hela världen, 136 nya reaktorer är i drift år 2030. "Protokollet" kan studeras här. Lägger man den siffran till de 136 idag befintliga reaktorerna som är i drift 2030 plus de 37 reaktorer som enligt IAEA för närvarande byggs blir slutsumman 309 - precis som diagrammet överst i det här inlägget visar.

Hela studien från Prognos AB (118 sidor) finns på tyska här och i en engelsk sammanfattning här.

torsdag 21 januari 2010

Kärnkraften i riksdagens partiledardebatt

Kärnkraften var ingen stor sak i årets första partiledardebatt i riksdagen. Den ansvarige ministern, Maud Olofsson, nämnde den inte med ett ord. Jan Björklund, som de senaste månaderna är det statsråd i regeringen som drivit kärnkraftfrågan, tog upp den i en replik efter Mona Sahlins anförande och i en replik efter Lars Ohlys anförande.

Björklund koncentrerade sig helt på frågan om tillgången på energi, och framför allt då med tanke på industrin. Han försökte utnyttja skepsisen mot kärnkraftavvecklingen inom LO och upprepade sin gamla uppmaning till Sahlin att ta en kärnkraftdebatt på ett antal industriorter. Till Ohly sa han att han had e svårt att få ihop Vänsterpartiets kärnkraftpolitik med "Vänsterpartiets historia som industriarbetarparti".

Det var bara Ohly som berörde den allvarligaste kritiken mot kärnkraften: "Kärnkraften medför stora ingrepp i naturen och sår i jordskorpan som inte kan återställas. Den är farlig vid framställning, och den producerar dessutom ett radioaktivt avfall som vi fortfarande inte har en bra förvaring för." Sahlin sa att regeringen var mera oenig om kärnkraften än de rödgröna och kritiserade dess styrning av Vattenfall. Ingen nämnde ordet energieffektivisering.

Replikskiftena kring kärnkraften har jag lagt ut här.

*
Någon dag tidigare diskuterades kärnkraften på Aftonbladets debattsida. Rubriken på inlägget från Miljöpartiets energipolitiske talesman var Nu får du betala för kärnkraftens fiasko (Här) medan moderate riksdagsledamoten Tomas Tobés inlägg rubricerades Kortsiktigt vilja avvecklakärnkraften (Här) Bolunds inlägg fick hela 191 kommentarer som med få undantag skrevs av (ofta hätska) kärnkraftanhängare.

*
Samtidigt förklarar Ny Teknik varför svensk kärnkraft hade ett skitår i fjol (Här)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
svd dn ab

måndag 18 januari 2010

126 000 tunnor avfall tur och retur

Igår kväll fick jag ett mejl där jag kunde läsa att den tyska strålskyddsmyndigheten nu bestämt vad man ska göra med de 126.000 tunnor radioaktivt avfall som för 30-40 år stoppades ner i en gammal saltgruva i norra Tyskland. Tunnorna ska tas upp igen. De två andra förslag som undersökts var att flytta avfallet till ett annat ställe i gruvan eller att helt och hållet proppa igen gruvan med cement.

Driften i saltgruvan lades ner 1964 och Asse II, som avfallslagret kallas, var från början tänkt som en forskningsanläggning. Men snart blev det en förvaringsplats för stora mängder låg- och medelaktivt radiofall från kärnkraftverk och sjukhus. Det skulle gå galant, sa myndigheterna - gruvan var både torr och tät. Men i september 2008 presenterade dåvarande miljöministern Sigmar Gabriel (s) en lägesrapport som visade att tillståndet i saltgruvan var alarmerande. Enligt Gabriel, skrev Dagens Nyheter, hade avfallet hanterats med en häpnadsväckande inkompetens och värst av allt - mätningar visade att avfallstunnorna sannolikt läckte. Och idag skriver Strålskyddsmyndigheten i sitt eget pressmeddelande:
Jämförelsen av de olika handlingsalternativen måste särskilt beakta tre utmaningar: Att tidsfristen är begränsad på grund av att berget inte är stabilt. Att kunskapen om radioaktiviteten idag och om behållarnas aktuella tillstånd är begränsad. Att den dagliga genomströmningen av 12000 liter saltlösning gör det svårt att bedöma utvecklingen av schaktanläggningen och därmed säkerheten på lång sikt när det gäller strålningen.
Man understryker också att den lösning som man till sist valt, att ta upp avfallstunnorna ur gruvorna, ingalunda är idealisk:
Framför allt kan man inte förutsäga hållfastheten i gruvan. Myndigheten är också beredd på nödfallsåtgärder för den händelse en väldig ökning av vattentillflödet skulle inträffa. Om det lagrade avfallet skulle visa sig vara i ett betydligt värre skick än man befarat uppstår risken för att arbetarna utsätts för en oacceptabel exponering... fördelarna med att ta tillbaka tunnorna kan komma att omvärderas.
De första reaktionerna på beslutet om att ta upp avfallstunnorna var ganska positiva men efterhand har allt fler kritiska synpunkter kommit fram. Michael Sailer, ordförande i statens kommision för avfallshantering, tvivlar på att tunnorna kan tas upp så snabbt som man räknar med i beslutsunderlaget - 4,6 minuter per tunna. Och Kommunalrådet i Salzgitter har lovat att man kommer att sätta sig på tvären mot förslaget att flytta avfallet från Asse II till den nedlagda järnmalmsgruvan Schakt Konrad. I Salzgitter menar man att licensen för avfallsförvaring i Schakt Konrad inte gäller för avfallet från Asse II.

Rapporterna om Asse II är en konkret och otäck påminnelse om kärnkraftindustrins olösta avfallsproblem. Och det som gäller i Tyskland gäller i andra länder där kärnkraft produceras. Ett par exempel:
  • Idag publicerades en rapport från brittiska vetenskapsmän och experter som kritiserar Underhusets kommitté för utredning av energi- och klimatfrågor för att kommittén felaktigt påstår att avfallsfrågan är löst.
  • I förra veckan kritiserades Barack Obama i New York Times för att han inte tillsatt den kommission som utlovats för att finna en plats för slutförvaring sedan presidenten avskrivit Yucca Mountains som lämplig lösning.
Men när jag söker i Artikelsöks databas på "kärnavfall" blir jag påmind om att det i alla fall finns två platser på jorden där man inte ser några problem med avfallsförvaring:
  • Kärnavfall jackpot för kommuner (Fokus 22/2009)
  • Välkommen till Östhammar : samhällets invånare gläds åt att de ska ta hand om slutförvaret för svenskt kärnavfall.(ETC 24/2009)
  • Flera vill ta hand om världens värsta sopor.Östhammar och Oskarshamn, två kommuner som vill slutförvara kärnavfall. (Sydsvenska Dagbladet, maj 2009)

lördag 16 januari 2010

Tiden lider och vi med den

Nummer 10 på bilden ovan betyder att vi är på Downing Street i London vid den brittiske premiärministerns boning. Året är 1982. Personerna på bilden kommer från CND och de är där för att kräva att Margaret Thatcher ska kalla hem den militärstyrka som då var på väg till Falklandsöarna och rapporterades ha kärnvapen ombord. Kvinnan uppe till höger (delvis skymd och inringad med en röd cirkel ) är kassaförvaltare i CND. Hon heter Catherine Ashton och är 26 år gammal.

Nu är hon 53 år, adlad till baronessa och utnämnd till EUs "utrikesminister". I måndags frågades hon ut i Europaparlamentet. Skuggor lösgjorde sig ur det förflutna och hon fick den självklara frågan: Var står Catherine Ashton idag? Är hon fortfarande kärnvapenmotståndare? Vill hon som förr i tiden att Storbritannien ska inleda en ensidig avrustning?

Ashton svarade att hon själv är den samma men att tiderna har förändrats. "Det som var relevant på 1970-talet är inte relevant 2010 sa hon. Jag har inte varit medlem i CND på 28-29 år och deras krav är inte längre appropriate." Men låter inte detta litet konstigt - att det skulle vara riktigt att avrusta ensidigt under det kalla krigets dagar men inte i dag när det sovjetiska imperiet fallit samman?

Och inte nog med det. Ty enligt Sveriges Radio "betonade Ashton att säkerhet kring kärnkraft och risk för att kärnkraft som i Iran kan utvecklas till kärnvapen tillhör en ny mer komplicerad bild." Som om sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen skulle vara något nytt! Och denna senkomna insikt borde väl för övrigt göra henne till en uttalad kärnkraftmotståndare?

Den kritik som riktats mot Catherine Ashton, mera underförstått i Europaparlamentet men desto mera rakt på sak i brittiska medier och på bloggar, har så gott som uteslutande kommit från höger. Hon har alltså inte kritiserats för att hon lämnat fredsrörelsen och övergett sitt kärnvapenmotstånd. I stället har den gamla vanliga visan vevats från höger: att hon och de andra i CND var kryptokommunister som finansierades av Sovjet som dessutom ville att Storbritannien skulle lämna NATO. Man anar en viss uppgivenhet bakom dementin från CND som meddelar att anklagelserna om finansiering från Moskva varit en följetong genom åren men att inte ett spår av bevis har kunnat presteras. "1980 utlovade Bruce Kent (dåvarande generalsekreterare i CND) en hundrapundsedel till den som kunde visa att CND tagit emot pengar från Moskva. Än i dag har ingen gjort anspråk på sedeln."

Till sist måste jag tala om varför jag intresserat mig så här mycket för Catherine Ashton idag. Det beror på att jag fick fick ögonen på nedanstående lilla vredesutbrott i Fria Tidningen när jag åt frukost i morse:

Klicka på klippet för att göra texten större

tisdag 12 januari 2010

Obama, klimatpolitiken och kärnkraftlobbyn

(Klicka på bilden för att göra den större)
Under nära 30 år hade inget företag i USA velat bygga ett nytt kärnkraftverk och inga finansiärer hade velat riskera sina pengar i den bransch som tidskriften Forbes efter 1970-talets alla fiaskon hade utnämnt till affärshistoriens största katastrof. Det var detta George W. Bush ville ändra på när han 2005 drev igenom sin Energy Policy Act. Lösenordet var subventioner. Kongressen reserverade 18,5 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar som lånegarantier till kärnkraftbolagen.

Unistar Nuclear Energy var det första företaget som nappade på kroken. Deras ansökan om att bygga nya reaktorer lämnades in 2007. Två år senare hade ansökningar lämnats in för sammanlagt 26 nya reaktorer på 17 olika platser. Myndigheterna räknar med ansökningar om ytterligare sju reaktorer under 2010. Det tar minst tre år att behandla en ansökan. Ännu har ingen godkänts.

Och hur blir det med pengarna? 18,5 miljarder dollar i statliga lånegarantier låter mycket. Men när vi får veta att Unistar Nuclear Energy behöver 38 miljarder dollar till sina fyra planerade reaktorer men bara har 575 miljoner dollar i eget kapital och anläggningstillgångar - då förstår vi att de statliga pengarna inte räcker långt för att förverkliga drömmarna om en kärnkraftrenässans. Lägg till detta att Wall Street tycks ha lärt sig det förflutnas läxa och inte är roat av att förlora mera pengar på "atomer för fred". Därför är trycket hårt på Barack Obamas administration för att han ska överträffa Bush och se till att medborgarna låter räddningspaketen till bankerna och bilindustrin följas av ett liknande dollarflöde till kärnkraftbolagen.

Mycket talar för att kärnkraftlobbyn kommer att lyckas åtminstone till en del. Efter att Representanthuset i somras med 219 röster mot 212 sagt ja till det nya lagförslaget om klimat och energi blev det tvärstopp i Senaten. I flera månader har nu demokraten John Kerry tillsammans med republikanen Lindsay O. Graham och den oberoende senatorn Joseph I. Lieberman snickrat på ett förslag som till sist ska falla Senaten i smaken. I olika samanhang har de gjort klart att detta lagförslag kommer att innebära en satsning på kärnkraften. I ett gemensamt brev till president Obama skriver de under rubriken "Uppmuntra kärnkraften":
Ny kärnkraft är en absolut nödvändig komponent i vår strategi för att reducera utsläppen av växthusgaser. Vi ger starkt stöd åt incitament för förnyelsebara energikällor som vind och sol men en framgångsrik lagstiftning måste också inse den rena kärnkraftens viktiga roll i en framtid med låga utsläpp. Amerika har förlorat den teknologiska basen för framställning av kärnkraft och vi måste bygga upp den på nytt för att konkurrera på världsmarknaden. Vår lagstiftning ska uppmuntra byggandet av nya kärnkraftanläggningar och ge förutsättningar för utbildning av en ny generation i kärnkraftyrket. Vi vill göra det lättare att finansiera byggandet av nya kärnkraftanläggningar och effektivisera licensieringen av nya reaktorer samtidigt som vi tar full hänsyn till säkerhet och miljö. Dessutom stöder vi forskning och utveckling för att minimera kärnkraftavfallet.
Obamas energiminister Steven Chu och den biträdande energiministern Kristina Johnson har båda deklarerat att de är positiva till kärnkraften. Obama själv uttryckte sig positivt (och försiktigt) om kärnkraft under presidentvalskampanjen och betonade alltid vikten av att lösa avfallsfrågan. Men USA saknar, liksom alla andra länder, en avfallslösning och 2009 stoppade Obama projektet att förvara avfallet i Yucca mountain i Nevada.

(Klicka på bilden för att göra den större)
Kärnkraftlobbyn i USA är stark. Den idylliska bilden ovan är från hemsidan hos en av de tyngsta aktörerna, Nuclear Energy Institute (NEI). 2006 gjorde man av med 45 miljoner dollar för kärnkraftens sak. NEI vill ha 100 miljarder dollar i statliga lånegarantier till branschen och i syfte att påverka Obama-administrationens politik har man utarbetat ett utförligt förslag till ny lagstiftning som inleds så här:
Alla ledande analyser av klimatförändringarna som obereonde organisationer har gjort visar att det behövs en portfölj av teknologier för att minska utsläppen av koldioxid, att kärnkraft måste ingå i den portföljen och att en större ökning av kärnkraftens produktionskapacitet är nödvändig de kommande 30-50 åren.
Men branschens lovsånger till kärnkraften med åtföljande böner om dollarmiljarder står inte oemotsagda. En av de organisationer som sätter dess agitation under luppen är Union of Concerned Scientists, t ex här och här. I dessa skrifter (vinjettbilden i mitt inlägg är hämtat från en av dem) påminns vi om kärnkraftens uppgång, nedgång och fall i USA. I den första berusningen påstod "de fredliga atomernas" entusiaster att atomenergin skulle bli så billig att det inte var lönt för distributörerna att mäta den. Sedan kom mötet med verkligheten och expansionen uteblev. Den kom istället så småningom igång i slutet av 1960-talet och under 1970-talet med hjälp av konstgjord andning i form av skattepengar - innan skenande kostnader och sprängda investeringskalkyler gjorde att 100-talet påbörjade kärnkraftsbyggen övergavs och branschen störtdök och gick in i ett flera decennier långt limbo. En av de mest omtalade skandalerna på den här tiden var kärnkraftbygget i Shoreham Long island. Det tog 20 år att färdigställa, det kostade 6 miljarder dollar, överskred budgeten 80 gånger om - och togs aldrig i kommersiell drift.

Union of Concerned Scientists uppger att denna nukleära baksmälla kostade USAs skattebetalare 280 miljarder dollar i dagens penningvärde och man varnar nu för att historien kommer att upprepas. Man pekar särskilt på hur anläggningskostnaderna alltid överskridit de från början planerade och att samma tendenser kan iakttas nu. De skenande kostnaderna för de pågående kärnkraftbyggena i Frankrike och Finland bekräftar också att dessa farhågor är realistiska.

Jag avslutar den här utflykten i USAs politiska kärnkraftekonomi med att påminna om att det inte är bara är finansfolket på Wall Street som ifrågasätter det förnuftiga i att satsa sina pengar på kärnkraft. För ett par veckor sedan konstaterade miljöpartisterna Carl Schlyter, Karin Svensson Smith och Per Bolund på DN Debatt att "kärnkraften är en usel affärsidé" och skrev bl a:
Om marknadsekonomi och normala bedömningar av lönsamhet får råda – då blir det ingen mer kärnkraft i Västeuropa. Marknads- och finansanalytiker i engels­ka Citigroup Global Markets (rådgivare för investerare) har analyserat förutsättningarna för ny kärnkraft. Man menar att konstruktionskostnader och risken för driftsavbrott för ny kärnkraft är så höga att de kan få det mest solida bolag att gå omkull. Enda möjligheten att få kärnkraft lönsam för investerarna är om staten subventionerar kärnkraftsbyggena eller går in och håller uppe elpriserna. Med andra ord – om vi medborgare betalar antingen på skattsedeln eller på elräkningen.

måndag 11 januari 2010

2010?

För trettio år sedan skrevs året 2010 in i den svenska kärnkraftens historia. Efter avslutad folkomröstning beslutade riksdagen 1980 att 2010 skulle bli det år då det sista svenska kärnkraftverket stängdes.

Men för 13 år sedan suddades årtalet 2010 som slutdatum för kärnkraften bort. Det skedde efter en energipolitisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet som lade grunden för stängningen av Barsebäcks reaktorer.

Och för ett år sedan fick 2010 en helt ny innebörd i den svenska kärnkraftens historia. Det blir, om alliansregeringen får som den vill, det år då riksdagen ger grönt ljus för en utbyggnad av svensk kärnkraft. Detta kunde ske, såvitt jag vet, utan att någon enda politiker eller journalist påpekade att regeringspartierna därmed bröt sitt eget vallöfte. I Valmanifest från Allians för Sverige kan man nämligen läsa:
En Alliansregering kommer under mandatperioden 2006-2010 inte medverka till några politiska beslut om avveckling av kärnreaktorer. Inte heller kommer vi att ge förnyade driftstillstånd till de två reaktorer som stängts. Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden.
Regeringens löftesbrott gäller den kursiverade meningen i det citerade stycket. Tvärtemot vad som där sägs vill ju regeringen nämligen under innevarande mandatperiod upphäva "förbudet att uppföra nya reaktorer" som fortfarande är inskrivet i svensk lag.

Men kommer regeringen att få igenom sin vilja?

Svaret får vi först längre fram i vår när riksdagen tar ställning till den proposition som ännu inte lagts fram men som väntas föreslå att avvecklingslagen avskaffas och Kärntekniklagens förbud mot att bygga nya kärnkraftverk tas bort. Detta föreslås i en offentlig utredning som regeringen beställt och som lades fram i höstas. Just nu sammanställs remissvaren på utredningen på Miljödepartementet.

Men utgången av riksdagens omröstning är långtifrån given. Så här såg det ut på riksdagens anslagstavla när regeringens energiproposition behandlades i juni förra året:

Vid det tillfället ställdes inte frågan om kärnkraften på sin spets. När detta sker senare i år är det troligt att flera centerpartister kommer att rösta med oppositionen. Om fyra av ja-rösterna ovan går över till nej-sidan får denna majoritet.

De här siffrorna borde sätta fart på landets kärnkraftmotståndare!