Men riksdagen då?

Aftonbladet 30 oktober 2009

Tidigt på morgonen idag kunde vi läsa i en stor rubrik i Aftonbladet att Sverige "får" nytt kärnkraftverk. Dagens Nyheter skriver att "Vattenfall vill bygga nya reaktorer" och Ekot i Sveriges radio säger att Sverige "kan få" ny kärnkraftreaktor. Upsala Nya Tidnings rubrik lyder "Besked om nytt reaktorbygge". Med mera, med mera.

Ingenstans i dessa nyheter får vi veta att det ännu inte är tillåtet att bygga nya kärnkraftverk i Sverige. Det kan bero på att redaktionerna inte har förstått det. Tydligast demonstrerar Upsala Nya Tidning sin okunnighet när den skriver att "I början av 2009 slopade regeringen förbudet mot att bygga nya kärnreaktorer".

Sanningen är att riksdagen fortfarande stiftar lagar i Sverige och att regeringen bara har sagt vad den vill. Det gjorde den i sin proposition i våras. Men den har inte lämnat något förslag till riksdagen ännu. Den har bara sagt att ett sådant förslag är att vänta när en statlig utredning har gjort sitt. Den skall för övrigt senast idag komma med sitt förslag. Det är alltså vårriksdagen 2010 som kommer att bestämma om "vi kan få" nya kärnkraftverk (till en uppskattad kostnad av mellan 40 och 60 miljarder kronor). Jag har rett ut saken här.

Den kaskad av kärnkraftpropaganda som medierna förmedlar idag har sitt upphov i en presskonferens som ännu inte har hållits. Den hålls av Vattenfall och Industrikraft om en halvtimme och direktsänds i radio! Industrikraft är en av de mäktiga aktörer som utgår från att riksdagen ska fatta det beslut som kärnkrftlobbyn önskar.

Den bildades redan innan Maud Olofsson hade manipulerat fram centerpartiets nya linje:Bolaget Industrikraft i Sverige AB bildades förra sommaren, med målet att bygga just kärnkraftverk åt basindustrin. Förhandlingar mellan Industrikraft och Vattenfall har enligt uppgift till Ekot pågått under en längre tid. Bakom Industrikraft står basindustrins gemensamma kraftbolag, BasEl i Sverige. Det är fem av BasEls bolag som gått in i Industrikraft: Holmen, SCA, Boliden, Stora Enso och Eka Chemicals. (Citat från radioekot).

Det är förstås upprörande att medierna inte upplyser oss om att det fortfarande är förbjudet att bygga nya kärnkraftverk och att riksdagen ännu inte tagit ställning till en ändring. Men det är också begripligt och väntat. De tar för givet att riksdagen inte har något att säga till om och de har förvisso inte helt fel. Eller som Ann Marie Pålsson (m) sa i våras när hon meddelade att det fick vara slut på knapptryckandet för hennes del: "Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka i riksdagen under nuvarande omständigheter. Ändå får vi hoppas att kärnkraftmotståndarna i de borgerliga partierna medverkar till att fälla regeringens kärnkraftförslag till våren. Vi vet att de finns och vi är många som kommer att stödja dem.

Däremot, måste jag erkänna, kommer jag inte att stödja de socialdemokrater som vid samma votering i riksdagen nog helst vill rösta med allianspartierna. Också de finns. Möjligen kan de höras i Älvsjö i kväll när socialdemokraterna diskuterar energipolitiken på sin kongress. Svenska Dagbladet har en liten konspirationsteori om organisatörernas val av tidpunkt för den debatten. En konspirationsteori kan man förstås också ha om Vattenfalls och Industrikrafts val av tidpunkt för sitt tillkännagivande - några timmar innan det gamla Linje 2-partiet ska försöka vingla vidare med kärnkraftfrågan.

Upsala Nya Tidning 30 oktober 2009

Flera inlägg och artiklar:

Svenska Dagbladet Aftonbladets Mats Engström Dagens Nyheter Miljöpartiets pressmeddelande Helle Kleins blogg

Uranet i kommunens händer - eller EUs?

Diskussionen om det svenska uranet går vidare. I kväll når frågan Studio Ett i Sveriges Radio och har därmed på allvar blivit en nationell angelägenhet för medierna.

Också frågeställningen har vidgats. I fredags sa Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, att det kommunala vetot inte är värt ett ruttet lingon:

Överstatligheten tar över..... För det första handlar det om det Europaatomavtal som finns i dag och som gäller för hela EU-området....Men det som definitivt kommer att sänka det kommunala vetot är Lissabonfördraget.

För många motståndare till uranbrytning är den här diskussionen en repris. Men alla håller inte med Eva-Britt Svensson. Inte heller Jonas Sjöstedt som på min fråga svarar:

Det är art 52 i Euratomfördraget som slår fast att det är EU som bestämmer över uranet som är brutet. Detta har också bekräftats av EU-kommissionen på direkt fråga av mig. Denna artikel påverkas inte av Lissabonfördraget. Jag delar därför inte Eva-Britts uppfattning i frågan. I Euratomfördraget finns också en lite uppmärksammand artikel 70, som dock aldrig har använts. Denna ger EU möjlighet att inleda sanktioner, genom indragna leveranser av kärnbränsle, mot ett land som inte bryter uran om EU vill det. Inte heller denna ändras med Lissabon. Min bedömning är dock att den sannolikt inte kommer att användas inom överskådlig tid. (Jonas Sjöstedt har sedan utvecklat svaret på sin blogg.)

Jag mejlar också Sören Wibe. Hans korta svar lyder:

Hej, EB S har fel. Vårt undantag gäller. Även efter Lissabon.

"Undantaget" som Wibe nämner är det som blev sagt och skrivet när Sverige blev medlem i EU. Sieps/Svenska Institutet för Europastudier skriver i sin PM om Euroatom och Lissabonfördraget om saken

att det till Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige fogades en förklaring där det framgår att det är varje medlemsstat som avgör i överensstämmelse med sin specifika nationella politik om den skall producera kärnenergi eller inte.

och Miljöjuristerna skriver att

enligt EU-upplysningen fick Sverige vid medlemskapsförhandlingarna försäkringar om att Euratom inte kommer att utöva optionsrätt över svenskt klyvbart material.

Men miljöjuristerna tillägger att det är tveksamt vad dessa försäkringar är värda och hänvisar till den paragraf 70 som också Jonas Sjöstedt nämner.

Summan av min lilla undersökning blir att Eva-Britt Svensson inte får får något medhåll av Sören Wibe, Jonas Sjöstedt eller Sieps - samtliga dessa menar att Euratom-fördraget inte kan användas för att tvinga fram svensk uranbrytning och att bestämmelserna i Euroatom i detta avseende inte ändras om Lissabonfördraget blir ett faktum.

Just när jag ska lägga ut mittinlägg på bloggen får jag detta utförliga svar från EU-upplysningen. Det bekräftar också att EU inte kan tvinga fram svensk uranbrytning och att Lissabonfördraget inne innebär någon förändring av detta.

Ändå är jag inte helt lugnad. Jag har lärt mig att det som står i lagar och avtal är en sak och att maktens tillämpning av dessa lagar och avtal kan vara en helt annan sak.

Uranet: Reinfeldt får stöd av myndighetschef

"Är det någonstans som det ska brytas uran så är det i Sverige!" Det är inte vem som helst som dunkar statsminister Reinfeldt i ryggen med de där orden. Det är Jan-Olof Hedström som är chef för den statliga myndigheten Bergsstaten som har huvudkontor i Luleå. Hans argument i dagens Norrländska Socialdemokraten är att "vi har världens hårdaste miljölagstiftning". Hedström säger sig också vara "mäkta förvånad över att många av svenska politiker som nu motsätter sig en svensk uranbrytning är de som också klubbat igenom en mycket tuff miljölagstiftning inom gruvområdet. - Den fråga som måste ställas är om dessa politiker tycker det är bättre att under usla miljöförhållanden bryta uran i exempelvis Namibia än kontrollerat i Sverige och Norrbotten."

NSD skriver också att ansökningarna om att leta uran i Norrbotten har ökat drastiskt. Man publicerar "hela listan" här. Dagens Nyheter citerar NSD och låter Hedström propagera för uranbrytningen här.

Men chefen för bergsmyndigheten får mothugg.

I artikeln i Norrländskan gör Karin Åström, socialdemokratisk riksdagsledamot från Norrbotten, "bestämt tummen ned för en uranbrytning i Sverige och i Norrbotten. - Det här känns rent av förfärligt och hamnar vi i regeringsställning så kommer vi att stänga dörren för en uranbrytning." Hennes partikamrat Thomas Eneroth har redan tidigare gett ett rödgrönt vallöfte om att uranbrytning inte kommer ifråga om det blir regeringsskifte.

Följande näsknäpp får bergsmyndighetens chef av Birger Chrost i DN-artikelns kommentardel där diskussionen just nu pågår:

Trots att vi har världens starkaste miljölagstiftning är den en papperstiger. Den fråga vi måste ställa oss är om Hedström eventuellt ska sättas i skola med ämnena miljörätt, kärnkraft och kärnvapenspridning, inläsning av IPCC:s rapporter, radiologi, men framförallt, lite om vårt ekologiska fotavtryck. Allt, men framförallt det senare skulle ge honom den information han behöver för att göra mer mogna uttalanden.

Och bloggaren In Your Face skriver

Jag tycker att det bästa är att vi ersätter kärnkraften med andra energialternativ som är förnybara och att vi gör de satsningar som behövs för att spara på vår energi. Det är inte hushållen som är de största energislukarna men för att ge ett exempel på hur vi skulle kunna stänga två av våra kärnkraftsverk är detta: Enligt NUTEX kan effektivisering av hushållselsanvändningen t ex i kylskåp, frysar, spisar och lampor kan spara 4 TWh. Effektivisering av driftsel i lokaler i t ex skolor, dagis, affärer, exempelvis via belysning kan också spara 4 TWh. Genom att investera i värmepunpar till eluppvärma hus som ligger utanför fjärrvärmenäten kan man minska elåtgången i varje hus med två tredjedelar. Totalt kan man spara 3 TWh på detta, allt enligt NUTEK. För varje TWh så använder våra kärnkraftsverk 21 ton natururan eller 4 ton anrikat uran. Med dessa åtgärder skulle vi spara 231 ton natururan eller 44 ton anrikat uran.

Den som vill veta mer om uran och svensk uranbrytning kan till exempel ta del av Radio Jämtlands "Uranet i Ranstad - En reportageresa" eller botanisera i den välmatade och aktuella hemsidan Nej till uranbrytning i Sverige.

Kärnavfallet: Det skakar på nedre däck

I en artikel om helgens internationella Milkas-konferens som förhoppningsvis publiceras i det kommande numret av Miljömagasinet skriver jag litet kaxigt, apropå maktetablissemangets dånande tystnad om kärnkraftfrågorna:

Men tystnaden kring kärnkraften kommer att brytas. Avfallet från reaktorerna fortsätter att vara en tickande politisk bomb i land efter land. Konferensen inleddes med en skakande redogörelse för läget i Tyskland – ”vi har en skandal i veckan” berättade Falk Beyer från Greenkids – och Frankrike ”där kärnkraften är en religion” enligt Véronique Marchandier från Réseau Sortir du Nucléaire. Och på söndagen kritiserades den svenska och finska kärnkraftindustrins KBS-metod sönder och samman av Johan Swahn från MKG – Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning, av docenten i geologi Nils-Axel Mörner och av Lauri Myllyvirta från Greenpeace Finland. Konferensen avslutande diskussion visade på en total enighet: Det som myndigheter och kärnkraftföretag har presenterat hittills håller inte måttet. ”Men vi ska inte heller påstå att vi har en lösning eftersom det här problemet inte kan lösas – det kan på sin höjd hanteras klokt.” Också i vetenskapsvärlden finns kritik mot SKB – senast har KTH-forskarnas tidigare kritik förnyats och uppmärksammats i en del program i Sveriges radio - och en vacker dag kommer massmedierna att få upp vittringen på en dramaturgi som får dem att spänna sina muskler. ”Om inte förr så när slutförvaringen om några år blir det största miljömål som någonsin prövats enligt miljöbalken.”

Jag menar alltså att det "bara är en tidsfråga" innan kärnkraftavfallet åter blir politiskt kontroversiellt på högsta nivå. Om de människor som idag bär upp kärnkraftmotståndet och de sympatisörer som i tysthet stöder detta motstånd hade varit lika förtjusta i att blogga och tvittra och kolla Facebook som de människor som blommade ut i Piratpartiet i våras, kort sagt behärska och entusiasmeras av den digitala offentlighetens möjligheter - vad hade då hänt? Då hade kanske genombrottet i offentligheten för avfallsfrågorna redan varit faktum. Under tiden får vi till exempel acceptera att Expressen av någon anledning finner det meningsfullt att publicera svammel av den typ som Ulf Nilsson presterade igår. Han är inte bara okunnig och vulgär - han inbillar sig till och med att han är kontroversiell när han brister ut i sin lovsång till kärnkraften. Hans kolumn är ett bra exempel på att lögnen hinner jorden runt innan sanningen fått på sig stövlarna.

Men dessbättre är inte offentligheten svart eller vit. Den är ett myller. Där finns till exempel Vetenskapsradion Klotet som på ett härligt sätt förenar en av de bästa medievarianterna - folkbildning genom rundradio - med alerta uppdateringar på blogg och twitter och naturligtvis med möjlighet till podcast-prenumerationer. Man kan också bli Klotet-fan på Facebook vilket jag är sedan i förmiddags.

Klotet har i en serie reportage visat att vetenskapsvärlden ingalunda står samlad bakom kärnkraftsindustrins "lösning" av avfallsproblemet. Idag berättade man t ex att skakningarna på nedre däck - för att nu citera Mikael Wiehes sång från folkomröstningstiden - nu har nått männen i styrhytten:

Problem har uppstått kring det vetenskapliga seminarium som Kärnavfallsrådet håller i november och där man ska diskutera frågan om dom kopparkapslar som ska användas för kärnbränslet fräts sänder för snabbt, eller inte. Den pensionerade professorn Rune Lagneborg som skulle hålla i seminariet har hoppat av eftersom han tycker att diskussionen om kopparkapslarna har blivit oseriös. --- Det som fick Rune Lagneborg att slutgiltigt ta beslutet att hoppa av rollen som moderator var när en privatperson begärde ut all e-post fem år tillbaka i tiden som skickats till och från KTH-forskaren Peter Szakalos. Eftersom Szakalos kritiserat metoden med kopparkapslarna ser Rune Lagneborg det som rena trakasserierna mot Szakalos. "Det är naturligtvis inte någon SKB-person som står bakom det, men det är ju uppenbarligen en frände till deras sak. Och det har ju inte gjort saken bättre. Det var för min del droppen som fick bägaren att rinna över", säger Rune Lagneborg. Den privatperson som har begärt ut alla mail, fem år tillbaka i tiden, gör det med stöd av tryckfrihetsförordningen.

Ny Teknik, som bedriver en ambitiös journalistik när det gäller avfallsproblemet, skriver också om saken under rubriken "Forskarmejl spökar i kapseldebbatten".

För den som (precis som jag själv) behöver repetera de olika Klotet-avsnitten i den senaste följetongen om "det olösta avfallsproblemet" kommer de här i löpsedelsform med tillhörande länkar:

• 30 september: Osäkerhet i slutförvaret för kärnavfall. Här.

• 2 oktober: SKB ifrågasätter Klotets rapportering. Här.

• 9 oktober: Varför utreds inte metoden med djupa borrhål bättre? Här.

• 14 oktober: Vem ska studera om kapslarna för kärnbränslet håller? Här.

• 21 oktober: Avhopp från Kärnavfallsrådets möte. Här.

Fortsättning följer. Var så säker.

Uttalanden från Stockholmskonferensen om kärnkraftens avfall

I lördags kväll kom det ett sms från kärnfysikern och kärnkraftmotståndaren Andrey Ozharovskiy till konferensledningen på Lidingö: "Jag är på Arlanda nu. Vad gör jag?"

Andrey Ozharovskiy hade alltså frigivits av de vitryska myndigheterna efter frihetsberövandet en vecka tidigare. På söndag eftermiddag föreläste han, sprudlande av energi, om ännu en kärnkraftrysare under avfallskonferensen. Den här gången var det Ryssland som stod för bränslet. På förslag av Ozharovskiy utarbetade och antog konferensdeltagarna också två uttalanden.

Det första kritiserar Vitryssland för falsarier, bedrägerier och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i samband med den så kallade offentliga hearingen i Ostrovets. Ozharahovitskiy var angelägen om att påpeka att han själv, i egenskap av rysk medborgare, nu var oåtkomlig för den vitryska staten. Däremot var de vitryska kärnkraftskritikerna mycket utsatta och löpte risk att stämplas som statsfiender. I uttalandet beskrivs hur arrangörerna i Ostrovets i förväg fyllt möteslokalen med "lojala" medborgare och hur andra intresserade hindrades att delta och göra sig hörda. Arrangörerna förbjöd utdelning av material med kritiska kommentarer och materialet beslagstogs. Andrey Ozharovskiy anhölls, åtalades och dömdes till sju dagars fängelse. (Se också här.)

Stockholmskonferensen vädjar i sitt uttalande till Vitrysslands regering och parlament att inte erkänna detta propagandamöte som en äkta och demokratisk hearing och att följa förpliktelserna i Aarhus- och Espoo-konventionerna. Genom uttalandet (som finns här) uttryckte deltagarna sin solidaritet med Antikärnkraftrörelsen i Vitryssland och vädjar till de vitryska myndigheterna att avstå från repressiva åtgärder mot forskare, unga människor, studenter, miljöaktivister och vetenskapsmän som kritiserar kärnenergin och idén att bygga ett kärnkraftverk i det land som drabbades hårdast av Tjernobylkatastrofen.

Uttalandet avslutas med att mötesdeltagarna uttrycker sin bestämda uppfattning att all verksamhet med atomenergi i Östersjöregionen ska stoppas för att undvika möjliga olyckor, katastrofer och radioaktiv smitta. Därmed knöt uttalandet an till ett av de teman som präglade konferensen. På väggarna utanför konferenslokalen kunde man till exempel läsa att Helsingforskommissionens internationella forskargrupp uttalat att

nivån på radioaktiva nuklider orsakade av människan är högre i Östersjön än i något annat hav eller eller någon annan sjö i hela världen.

Konferensens andra uttalande konkretiserade detta krav på en kärnkraftfri Östersjöregion genom att uttrycka stark oro över de ryska planerna på ett kärnkraftverk i Kaliningrad-regionen nära gränsen till Litauen (och EU). Det statliga ryska kärnkraftbolaget Rosatom tänker använda föråldrad teknologi och har inte gett medborgarna tillfälle att delta i en demokratisk beslutsprocess. Uttalandet slutar så här:

Vi insisterar på att kärnkraftprojekt i Baltikum ska stoppas till oberoende internationella utvärderingar gjorts med deltagande av experter från grannländerna, i synerhet Polen och Litauen. Nya offentliga hearings ska genomföras som är justa och gränsöverskridande inte bara i Kaliningrad utan också i länder som har en gemensam gräns med den ryska regionen.

Hela uttalandet finns här. Ett liknande uttalande uttalande togs av European Greens i Malmö i lördags. Här.

Nu hoppas Andréy Ozharovskiy och övriga deltagare i Stockholmskonferensen att de båda uttalandena i någon form skickas, av organisationer och enskilda, till den ryska resp vitryska ambassaden. I Stockholm är adresserna

Vitrysslands ambassad
Herserudsvägen 5
18134 Lidingö

Ryska Federationens ambassad
Gjörwellsgatan 31
11260 Stockholm

Folkbildning mot atomkraft

Kärnkraftmotståndet har många ansikten. Ett av dem som jag gillar allra mest är det som visar sig i form av folkbildning i ordets bästa mening: ett fritt kunskapssökande i jämlik gemenskap där vreden och oron över världens tillstånd är drivkraften. Det vore fel att påstå att detta bildningsarbete legat i träda de senaste decennierna. Däremot har det sedan länge befunnit sig i mörkast tänkbara medieskugga och själv har jag inte deltagit i det på närmare 25 år.

Därför känner jag mig ordentligt rörd när jag sitter vid datorn i halvtidspausen mellan första och andra dagen i den internationella konferens om atomenergins avfallsproblem som just nu äger rum på Lidingö. Egentligen är det ju outhärdliga sanningar vi utbyter. När till exempel professor Gordon Edwards (bilden ovan) från kanadensiska CCNR berättar om uranets förvandlingar och förklädnader i spåren på den atomkraft som maktens män släppt lös - då är det som om vi förvandlas till maktlösa statister i ett grekiskt ödesdrama. Men samtidigt är det som om energin i Edwards' lysande föredragning på ett paradoxalt sätt fyller oss med hopp och handlingskraft. Det är det jag menar med folkbildning som politisk motmakt: vi törs se hur det faktiskt förhåller sig - men utan att reagera destruktivt och med vanmakt.

Detta gällde också dagens andra programpunkter. Här ska jag bara nämna frågan om de medicinska effekterna av strålning. Den introducerades av läkaren Ulla Slama från Finland och när det var dags för grupparbeten valde jag det här ämnet. För mig, som aldrig fördjupat mig i den här aspekten av atomkraftens problem, blev den intensiva stunden med Ulla Slama och Chris Busby från brittiska Green Audit (bilden nedan) och de andra i gruppen en rejäl väckarklocka. Till detta måste jag återkomma men vill till att börja med tipsa om några viktiga hemsidor

• Baltic Sea Region Radioactivity Watch. Här!

• European Committee on Radiation Risk. Här!

• The Low Level Radiation Campaign. Här!

Och i morgon fortsätter konferensen på Lidingö med nya nappatag med det gränslösa avfallsproblemet. Förstod jag saken rätt kommer vi bl a att trots allt få lyssna på Andrei Ozharovsky som i förra veckan fängslades när han försökte utöva folkbildning i Vitryssland - något som jag skrev om i bloggen i torsdags. Han kommer att tala om de ryska avfallsproblemen.

Ska "vårt Vattenfall" satsa många miljarder pund på brittisk kärnkraft?

I morse skrev The Times att Vattenfall kastar sina ögon på det brittiska kärnkraftföretaget EDF som för övrigt till största delen har franska ägare som nu vill satsa sina pengar på andra ting. Litet senare skrev Realtid att "Vattenfall förbereder köp av brittiska kärnreaktorer" och Dagens Industri spädde på med att "Vattenfall vill investera i brittisk kärnkraft". Dagens Nyheter satte rubriken "Vattenfall intresserat av brittisk kärnkraft".

Vid middagsbordet talade vi om saken och suckade. Räcker det inte med att Vattenfall skämt ut Sverige inför den miljömedvetna tyska opinionen? Ska det nu bli samma sak i England?

Tillbaka framför datorn ser jag visserligen att Reuters skrivit något som först ser ut som en dementi men som egentligen bara betyder "vi har inte bestämt oss ännu". Och jag läser också att Vattenfall redan för ett år sedan var på väg mot ett kärnkraftäventyr i England - den gången gällde det köp av British Energy. Men då blev det en tvärnit i elfte timmen. Dagens Industri beräöttade redan i april 2008:

British Energy var den enda punkten på dagordningen vid det extra styrelsesammanträdet, som började vid lunchtid på måndagen och pågick i drygt fyra timmar. Enligt DI:s källor ska Vattenfalls avgående ordförande Dag Klackenberg inför styrelsemötet ha blivit uppkallad till näringsdepartementet och där fått beskedet att styrelsen "inte får gå vidare i affären med British Energy".

Så måste kanske näringsministern låta innan hon "bestämde sitt parti" för att tillåta nya kärnkraftverksbyggen i Sverige och började proklamera att det är marknadens sak att fatta de här besluten om utbyggnad. Men idag lär hon knappast sätta sig på tvären. Och under tiden går debattens vågor höga i kommentarerna till dagens spekulationer i nättidningarna. Kolla förresten gärna också Akkomps Blog!

Kärnkraftmotståndare på väg till Stockholm fängslad i Vitryssland

"En kompis sitter nu häktad i Minsk - anklagad för huliganism då han hade med sig broschyrer om riskerna med kärnkraft till ett seminarium i Vitryssland."

Så stod det i ett mejl från Akko Karlsson som kom i morse. Den häktade är den ryske kärnfysikern Andrei Ozharovsky (på bilden ovan) som på söndag ska tala i Lidingö på konferensen "Kärnkraftens avfallsproblem - från gruva till slutförvar" under rubriken Avfall i Ryssland. Han är aktiv i den ryska miljögruppen Ecodefense!

Jag surfar på nätet några timmar och följande bild framträder:

Regeringen i Vitryssland har planer på att bygga ett kärnkraftverk av rysk modell i Ostrovets. Myndigheterna har spridit information som fått mycket kritik och som Andrei Ozharovsky vid en sammankomst på det vitryska miljödepartementet för en månad sedan dömde ut som "slarvig, ofullständig och vilseledande". I fredags i förra veckan anordnades därför en offentlig hearing i Ostrovets där också Oszharovsky infann sig.

Charter 97 ger en detaljerad beskrivning av arrangemangen kring mötet. Bl a beskrivs hur mötesplatsen, konserthallen i Ostrovets, avspärrades av poliser och civilklädda och att varje mötesdeltagare vid registreringen fick en broschyr som hette "Vi vill ha kärnkraftverket! Vi vill ha jobb! Vi vill ha löner!" och som uppenbarligen var en variant av det statliga ryska kärnkraftföretaget Rosatoms propagandamaterial.

Detaljerna om hur det gick till när Osharovsky greps av polisen går något isär. Bellona, en internationell miljöorganisation, grundad i Norge med en bas i St Petersburg ger denna beskrivning:

Ozharovsky arresterades då han delade ut exemplar av en rapport som hette "Kritiska synpunkter på den statliga studien av det vitryska kärnkraftverkets påverkan på miljön". Den kritiska rapporten är ett kollektivt arbete av åtskilliga fysiker, däribland Oszharpovsky, som drar slutsatsen att det vitryska projektet inte är ekologiskt hållbart. När han gick ut för att hämta fler exemplar hindrades han av polisen och representanter för kärnkraftföretaget från att komma tillbaka. Han arresterades och togs till en polisstation och sedan till domstol där han anklagades för att ha stört ordningen och brukat våld mot medlemmar av OMONs särskilda polisenhet. Han dömdes till sju dagars fängelse.

Ryska ambassaden i Vitryssland underrättades snabbt och ryska utrikesdepartementet registrerade information om det inträffade två dagar senare. Bl a Bellona har vänt sig direkt till ryske utrikesministern med en skrivelse där denne uppmanas att agera snarast. Bellona konstaterar emellertid att ryska UD är passivt. En talesman för ryska UD bekräftar att man begärt information från sin vitryska motpart men att det inte är fråga om en protest. Den fängslade Oszharpovsky har inte heller besökts av någon representant för ryska UD.

Vi hoppas naturligtvis att vi får tillfälle att hälsa Ozharovsky välkommen till Milkas konferens i helgen. "Sju dagars fängelse" bör betyda att möjligheten finns.

På bilden "hindras den välkände människorättsaktivisten Valery Shchukin från att närvara vid den offentliga hearingen" (Charter 97)

"Första nya reaktorn klar 2028"

Eons VD vd Wulf Bernotat har varit i Malmö och hyllat den svenska regeringen för dess avsikt att öppna för nya svenska kärnkraftverk. Beslutet är modigt och regeringen ett föredöme, säger han. Koncernens nordiske VD fyller i med att företaget i första hand siktar på Oskarshamn." Ett beslut kan komma runt 2014-2016 och då kan vi ha en ny reaktor 2028."

Hela artikeln ur Sydsvenska dagbladet här.

Uranet i Ranstad - en reportageresa med Radio Jämtland

Radio Jämtlands reporter Torbjörn Laxvik bestämde sig för att lära sig mer om hur uranbrytning påverkar en bygd och reste till Ranstad, där Sveriges hittills enda urangruva fanns på 60-talet. Här är de första programmen:

• Erfaren uranbygd varnar för gruva. Här!

• Dyr städning efter uranbrytning. Här!

Radio Jämtland har en särskild sida för sina inslag om uran här.

Röster från Boden-konferensen om uran

Jag skulle gärna ha varit i Boden i helgen och lärt mig mer om uran. Men jag sparade mig och siktar i stället in mig på den internationella konferensen om atomenergins avfallsproblem på Lidingö kommande helg. Under tiden får vi ta del av vad andra rapporterar från Boden.

Diana Fernlund, till exempel, var där. Hon bor i Oviken, ett av de många ställen i Sverige där uranprospektering pågår. Diana berättar för mig att det var ett givande seminarium där hon

"fick ansikte på namn jag mött under den korta tid som jag varit med i den här svängen (snart 2 år med lång startsträcka). Deltagarna var alla motståndare till både kärnkraft och uranbrytning. Det är ju skönt att träffa de som förstått faran, men när jag far hem, så ska jag behöva läsa kommentarer av V8, Olaus, Brainman m fl och fundera på hur man ska "knocka" dem. Det är anmärkningsvärt att kärnkraftens tillskyndare inte vill lära sig mer om ämnet, de tar inte chansen att delta när kunskap erbjuds. Hur ska vi åstadkomma en förändring av detta?"

Diana gladdes också åt att åt att möta Elise Rappe från ARK Aktionsgruppen mot radioaktiv krigföring som tillhör dem som håller på att göra förkortningen DU mera allmänt bekant. DU betyder depleted uranium. På svenska blir det oftast utarmat uran men jag tycker att Roland von Malmbergs förslag att använda ordet ammunitionsuran är mindre harmlöst och mera upplysande. Det mest skrämmande under dagarna i Boden tyckte Diana annars var att höra om situationen i Finland:

"Där är det Areva som agerar, det är mer skrämmande än alla våra prospektörer tillsammans. Areva driver gruvor i hela världen. I Finland finns liknande områden som här, små kommuner som inte kan försörja sig och inte kan erbjuda sysslesättning mot lön."

Bodenkonferensen påminner mig om hur viktigt det är att träffas "i verkligheten" för att lära och inspirera varandra. Men Dianas avrundning visar också hur mycket besvärligare det är att råkas öga mot öga än att sitta hemma vid datorn och blogga:

"På grund av den långa hemvägen deltog jag inte den sista timmen, som skulle ägnas åt grupparbeten. Jag körde bil och hade två medresenärer och den yngsta skulle upp och jobba klockan sex på morgonen dagen efter, vi var förresten ganska trötta också. 65 mil enkel resa, första vinterväglagdagen, en älg över vägen på uppresan och en på nerresan. Allt gick bra, jag var hemma vid 1-tiden på måndagsmorgonen."

Norrländska Socialdemokraten ägnade konferensen stor uppmärksamhet. I en artikel fick Olov Holmstrand hyggligt med utrymme, både för att repetera svenska atomhistorien och kommentera marknadskrafterna. Ett par citat:

"Den svenska linjen var att man skulle använda uran både till kärnkraft och kärnvapen, men från början var kärnvapen huvudsyftet. Det här offentliggjordes i mitten av 1980-talet. Då hade det svenska kärnteknikprogrammet stoppats successivt och stoppades definitivt 1969-1970..... Kärnkraften och kärnvapen är tvillingar och varandras förutsättning. Dåtidens Sverige är dagens Iran och Nordkorea. Eftersom Sverige ville ha kärnvapen behövde man hela kedjan och satsade därför på uranletning, men inledningsvis var det hemligstämplat."

Om Sverige börjar att bryta uran kan Euratomfördraget ha betydelse, eftersom Euratom äger allt klyvbart material inom unionen. Olov Holmstrand tror dock inte det är sannolikt att Sverige börjar bryta uran, trots att statsminister Fredrik Reinfeldt sagt, att om landet ska ha kärnkraft måste det bryta uran. "Jag tror inte han vet vad det innebär. Det vi vet om brytning gäller framför allt alunskiffer. Det innehåller en bråkdels promille uran och man måste därför bryta enorma mängder. Stora områden berörs och det blir mycket avfall. Ska man bryta i Ranstad till svenska kärnkraftverk måste man vända en kvadratkilometer per år. Man kan bara bryta i dagbrott och detta gamla jordbrukskulturlandskap skulle förintas."

Men varför letar man om det sannolikt inte blir någon brytning? "Det är prospekteringsföretagen som letar och jag hävdar att de blåser sina aktieägare på pengar, men det är inte förbjudet att göra dåliga affärer, säger Olov Holmstrand."

I en annan artikel intervjuar NSD den finske forskaren Mika Flöjt som också deltog i konferensen. Tidningen skriver bl a:

Nästa år tar regeringen i Finland beslut om det ska byggas ett kärnkraftverk i närheten av Kemi, granne med Norrbotten. "Tanken är att använda vattnet från Bottenviken för att kyla reaktorn. När det sedan förs tillbaka till havet skapar det sannolikt problem", säger Mika Flöjt. I Finland som i Sverige har flera stora bolag fått tillstånd att leta efter uran. Debatten är också densamma. Det finns företag som letar efter uran i Ylitornio. En gruva kan påverka Torne älv, men Mika Flöjt påpekar att brytning där ligger 10-20 år bort. Närmare i tid ligger planerna att etablera en järngruva i Kolari i finska Lappland. " Planeringen är långtgående och ligger bara ett par år bort. Även om syftet är järnbrytning, så finns det också uran. Det leder till föroreningar i restvatten och avfall, som måste tas om hand och slutförvaras. Det ska tas med i beräkningen." Han tillägger att många politiker i norra Finland är däremot är emot uranbrytning eftersom det skulle skada bilden av Lappland som en ren och frisk naturmiljö, vilket skulle påverka turismen negativt.

Båda artiklarna i Norrländskan orsakade många kommentarer. Också Norrbottens-Kuriren skrev om Boden-konferensen. Läs mera här. Och i SVT Nordnytt lät det så här.

Dessutom har Nätverket mot uranbrytning i Sverige förstås en innehållsrik rapport från Boden med bl a Olof Holmstrands och och Johan Swahns presentationer. Kolla här!

PS.
Silva Herrman var också i Boden. Hon hälsar välkommen till Jokkmokk Winter Conference i februari. Rubriken då är “Changing Climates: The new political and evironmental reality for Northern Communities”

Tysk kärnkrafthöst: Ministern går, fakta består

Den 27 augusti skickade Tysklands miljöminister Sigmar Gabriel ut ett pressmeddelande där han sa att kärnkraftens renässans, utbasunerad av dess anhängare, är en illusion. Han hänvisade till en faktaspäckad och rykande färsk rapport om kärnkraftens globala situation och kunde konstatera att de kärnkraftverk som stängs är fler än de som tas i drift och att förutsättningar saknas för att vända den nedåtgående trenden. "Alla fakta talar för utfasningen av denna teknologi."

Men nu, en och en halv månad senare, är socialdemokraten Gabriel på väg bort från regeringen medan valets segrare som bäst filar på den lagändring som ska sätta den tyska kärnkraftavvecklingen ur spel. Den rödgröna regeringens lag från 2002 begränsade reaktorernas livslängd till 32 år vilket betyder att 7 av 17 reaktorer skulle tas ur drift under den kommande mandatperioden. Men nu kommer drifttiden att förlängas åtminstone för de verk som rustats till högre säkerhetsnivå. Det handlar alltså inte som i Sverige - om riksdagen godkänner alliansregeringens kommande proposition - om att bygga nya kärnkraftverk. Ekot i Sveriges Radio berättade också idag att de borgerliga partierna i Tyskland retirerat från sin egen tidigare retorik - tydligen har det kraftfulla kärnkraftmotståndet haft viss effekt. Bilden ovan är från demonstrationerna 5 september.

Men även om den socialdemokratiske miljöministern lämnar regeringen finns den rapport kvar som hans departement sponsrat och som framställts av ett forskarteam med Mycle Schneider som samordnare. Rapporten heter The World Nuclear Industry Status Report 2009 och är viktig läsning i dessa tider. I senaste numret av FMKs Medsols ger Eva Moberg en introduktion till rapporten som du kan läsa här. Också Nej till Urans hemsida har uppmärksammat rapporten under rubriken Ny kärnkraft - Ebberöds bank.

SKB avfärdar kritik från Strålsäkerhetsmyndigheten

De senaste dagarna har SKB på nytt fått kritik för sitt arbete med kärnavfallsfrågan. Förra veckan gällde det korrosionen på kopparhylsorna i KBS3-metoden. Nu handlar det om den lösning med djupare borrhål som SKB hittills avfärdat.

Det började med att Sveriges Radio Kalmar intervjuade Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) expert Björn Dverstorp som sade att SKB trots upprepade påstötningar inte har kommit med någon detaljerad redovisning av hur alternativet med djupa borrhål skulle kunna genomföras. SSM kommer därför att begära att regeringen sätter press på SKB.

Det fortsatte sedan med att Ny Teknik lät Björn Dverstorp upprepa sin kritik och sedan publicerade SKBs reaktion under rubriken "SKB avfärdar djupa borrhål". Avdelningschefen Saida Laarouche på SKB menar att djupa borrhål är en metod som är behäftad med mycket stora svagheter och risker och säger till tidningen: "Hur ska vi kunna kontrollera att kapslarna inte läcker och hur ska vi kunna ta upp dem och reparera dem om de ligger fyra kilometer ned i marken." Hon lovar emellertid att SKB i sin ansökan om slutförvaring i Forsmark ska leva upp till SSMs krav på en bättre motivering än hittills om varför man avfärdar de djupa borrhålen. Ansökan kommer att lämnas in om ett år.

Ny Teknik publicerade redan i våras de tio viktigaste punkterna i den kritik mot SKBs slutförvaringsförslag (KBS-3) som förts fram av Statens råd för kärnavfallsfrågor , Statens strålsäkerhetsmyndighet, korrosionsforskarna Gunnar Hultquist och Peter Szakálos, Naturskyddsföreningen och miljöorganisationernas organisation för kärnavfallsgranskning MKG, Folkkampanjen mot kärnkraft FmKK och miljörörelsens kärnavfallssekretariat Milkas.

I kommentarerna till Ny tekniks artiklar förs en livlig debatt. Den är extremt mansdominerad (ingen av de signaturer som kan könsbestämmas är kvinna) och domineras av tvärsäkra kärnkraftanhängare. Många sätter sin tillit till den fjärde generationens kärnkraftverk som avses använda gammalt upparbetat uranbränsle som genomgått en transmutationsprocess. Gratis bränsle och avfallsproblemet puts väck! jublar en del kommentatorer - som emellertid inte blir oemotsagda:

Man slipper inte alls kostnaderna för slutförvaring. För att kunna transmutera avfallet måste det först upparbetas. Upparbetning är en komplicerad kemisk process som genererar stora mängder vätskeformigt starkt radioaktivt avfall. Dessutom ger den stora utstläpp till både vatten och luft. Detta avfall måste överföras i fast form före slutförvaring. Eftersom det heller inte går att separera ut allt plutonium och uran ur det använda bränsle kommer det också att uppstå högaktivt avfall. Detta högaktiva avfall måste slutförvaras på samma sätt som det utbrända kärnbränslet ska göra. När man deponerar radioaktivt avfall kategoriseras det enligt IAEA:s regler och varje kategori kräver sin typ av förvaring. Upparbetning och transmutation ger upphov till blandade avfall som är svårare att ta hand om. Dessutom är metoderna mer personalkrävande än om man deponerar bränslet direkt. Fler personer kommer alltså att utsättas för stråldoser.

En bloggare som uppskattar Strålsäkerhetsmyndighetens kritiska frågor till SKB har jag också hittat. Och så har Vetenskapsradion Klotet förstås haft öronen öppna.

Nya nej till uranbrytning

Som ett brev på posten efter Jan Lindholms inlägg i Skaraborgsbygden meddelar nu fyra socialdemokratiska riksdagsledamöter i länet att de motionerat om ett nationellt nej till uranbrytning:

Vi har också slagit fast att en rödgrön regering inte kommer att tillåta uranbrytning i Sverige. För en rödgrön regering är frågan dessutom för viktig för att beslutet om uranbrytning ska läggas på kommunal nivå. Det krävs beslut på nationell nivå. Vi säger nej till uranbrytning i hela landet.

Och i samband med "en rödgrön kraftsamling i Luleå" sade ordföranden i riksdagens miljöutskott, Anders Ygeman (s) till Norrbottens-Kuriren:

- Kärnkraften ska avvecklas i lugn takt, industrin ska kunna ha konkurrenskraftiga elpriser. Vi säger nej till att bryta uran i Norrland.

I Berg i Jämtland, däremot, har Bergspartiet aktualiserat idén om en lokal folkomröstning om uranbrytningen.

Internationell konferens i Stockholm om atomenergins avfallsproblem

För en dryg vecka sedan öppnade statsministern för svensk uranbrytning och dagen därpå skapade en KTH-rapport en förnyad diskussion om riskerna med SKBs modell för kärnavfallets slutförvaring. Det borde öka intresset för den konferens som MILKAS - Miljörörelsens kärnavfallssekretariat anordnar 17 - 18 på Hotel Foresta på Lidingör. Hela arrangemanget har rubriken Kärnkraftens Avfallsproblem - från gruva till slutförvar.

Förutom från Sverige kommer föreläsare från England, Finland, Frankrike, Kanada, Ryssland och Tyskland. Bland annat handlar det om följande frågor:

• Hur påverkas det biologiska livet av de radioaktiva utsläppen?

• Vad händer med avfallet från gruvorna?

• Är ett djupförvar en lösning på avfallsproblemet?

• Vad händer med allt radioaktivt skrot?

• Hur mycket strålning släpps ut till luft och vatten från våra kärnkraftverk?

Också kopplingarna till vapenproduktion och krig tas upp. Ulla Klötzler från Finland talar under rubriken Kärnvapen - Strålande framtid och svenska Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring tar upp Depleted Uran (Ammunitionsuran).

Detaljerat program finns här. Anmälan kan göras här. Kostnaden är 500 kronor för båda dagarna och 300 kronor för en dag. Lunch och kaffe ingår.

Inga nya Ranstad!

"Det känns skrämmande när Statsministern i Umeå nyligen uttalade sig om att uranbrytning åter kan bli aktuell. Vad vet Statsministern om uranbrytningens konsekvenser?"

Det skriver Jan Lindholm, Skaraborgs Naturskyddsförening, i en artikel i Skaraborgsbygden 2 oktober, som påminner oss om återvändsgränden i Ranstad. "Enda trösten när brytningen upphört och Ranstadsilon sprängts var att misstaget inte skulle göras om, men icke!"

Jan Lindholms artikel finns här.

Atomkraften och den nya generationen

Rubriken på det här blogginlägget är inspirerat av ett seminarium med rubriken The New Generation - Achieving Nuclear Disarmament in the 21st Century. Det ingår i en internationell konferens om kärnvapennedrustning i Stockholm 6 - 8 november. Konferensen, som anordnas av Svenska nätverket för kärnvapennedrusting, är i sin tur en förberedelse inför FNs konferens för översyn av icke-spridningsavtalet som arrangeras nästa år.

Temat för novemberkonferensen är civilsamhällets roll i arbetet med att stärka icke-spridningsavtalet. Bland deltagarna finns kända namn som FN:s högste representant för nedrustning Sergio Duarte, Maj Britt Theorin och Hans Blix men ryggraden i programmet utgörs av ideella organisationer och aktivister. Bland medlemmarna i nätverket finns Folkkampanjen mot Kärnkraft och kärnvapen.

Jag tänker gå på konferensen. Bland de rubriker som särskilt lockar mig är de här:

• Mobilizing People for Change

• Nuclear Technology and Climate Change

• Civil Society Strategies and Priorities for the NPT RevCon

• Raising Public Opinion - Education and Grassroot Activity

Hela programmet finns här. Blankett för anmälan och registrering finns här. Deltagaravgiften är 20 euro.

Svag reaktion från SKB i avfallsfrågan

I tisdags berättade Vetenskapsradion Klotet om en forskningsrapport från KTH som pekade på att den föreslagna metoden att slutförvara det svenska kärnkraftavfallet i kopparhylsor inte är tillförlitlig. Enligt forskarna korroderar kopparn i syrefri miljö så snabbt att radioaktivitet kommer att läcka ut. En del medier, t ex Ny teknik och Dagens Nyheter, följde upp saken. Själv skrev jag om saken på min blogg.

Vi som tog del av den här informationen undrade förstås hur SKB Svensk Kärnbränslehantering skulle reagera. SKB är det företag, ägt av kärnkraftindustrin, som tagit fram det förslag till slutförvar som nu råkat i skottgluggen. Idag fick vi veta att SKB valt att vända sig Second Opinion, ett företag på Internet som mot betalning bistår bolag som inte är nöjda med mediernas behandling av dem. Resultatet blev en artikel, skriven av VD för Second Opinion, Mats Olin.

Artikeln är förvånansvärt tunn och kan knappast kallas en Second opinion. Professor Willis Forsling i Avfallsrådet intervjuas och säger att det är viktigt att KTH-forskarnas rön blir bekräftade av andra forskare. Ingen lär säga emot honom på den punkten.

Tre kommentarer har gjorts till artikeln - av Johan Swahn på MKG Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning, Johan Bergendorff, producent för programmet Klotet (finns här!) och Peter Wikberg, forskningschef på SKB. Läser man dem tillsammans med den artikel som SKB beställt av Second Opiniuon blir summan av kardemumman:

• KTH-forskarnas rön är uppseendeväckande.

• Inga andra forskare har ännu bekräftat dem.

• Inga andra forskare har heller visat att de är felaktiga. (SKB har tre pågående forskningsförsök med detta syfte som ännu inte lyckats göra det.)

• SKBs egna forskare har däremot under ett eget försök kunnat observerat snabb kopparkorrosion. Radioprogrammet Klotet meddelade att rapporten om dessa rön skrevs 2006 men att den ännu inte offentliggjorts. I dagens Second Opinion-artikel försöker SKBs ansvariga för kopparfrågor, Christina Lilja, dementera uppgiften men framstår inte som trovärdig när man läser Klotets kommentar.

Mitt intryck från i tisdags när jag först läste om detta har inte rubbats av SKBs försök att misstänkliggöra KTH-forskarna. Företagets förslag till slutförvar har tvivelsutan förlorat i trovärdighet. Det är också lätt att instämma i vad Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, sa i MKGs pressmeddelande i tisdags:

– Det är ett stort problem att kärnkraftsindustrin styr den svenska forskningen om kärnavfall. Om fria medel varit tillgängliga hade förmodligen problemen med korrosion av koppar framkommit tidigare. Nu måste lagstiftningen ändras så att fria forskningsmedel kan tas ur Kärnavfallsfonden. Med forskning, finansierad ur Kärnavfallsfonden, som är fri från kärnkraftsindustrin kan granskningen av SKB:s arbete förstärkas och alternativa slutförvarsmetoder, såsom användningen av djupa borrhål, utredas.

Maud Olofsson tar statsministern i örat

Näringsminister Maud Olofsson gillar förstås inte att statsministern har sagt att han tycker att det är logiskt att bryta uran i Sverige när kärnkraften nu, som regeringen hoppas, ska byggas ut. Han har ju fått människor att undra om alliansen tänker avskaffa det kommunala vetot mot uranbrytning. Inte så konstigt alltså att hon har känt sig tvingad att tillsammans med sin partikamrat, riksdagsledamoten Lennart Pettersson, göra ett debattinlägg i Helsingborgs Dagblad där hon försäkrar att några diskussioner om att häva vetorätten inte är aktuella inom regeringen. Visserligen säger inte Maud Olofsson att det är Reinfeldts olycksaliga utsläpp i Umeå som har förgiftat debattklimatet. Och man kan ju förstå att hon vill vara finkänslig och inte ange källan till "Den senaste tidens diskussioner kring uranbrytning" som "tycks vilja påskina att kommunernas vetorätt skulle vara ifrågasatt." Däremot kan man ju undra varför hon tar till orda på en skånsk debattsida för att lugna människor i Norrlands inland. Har hon fått nobben av debattredaktörerna i Östersund och norröver?

För övrigt tror jag inte för ett ögonblick att Maud Olofsson är principiell motståndare till svensk uranbrytning. Hennes inställning är att om gruvbolagen klarar "de tuffa miljökraven" och berörda kommuner inte lägger in något veto så är det OK för hennes del. Det framgick t ex i en interpellationsdebatt i riksdagen i våras där socialdemokraten Monica Green förgäves frågade: "Ger Maud Olofsson en garanti här nu för att det inte kommer att bli någon uranbrytning i Sverige?" Monica Greens interpellation finns här, interpellationsdebatten här (gå till paragraf 4 i protokollet).

Reinfeldt och uranet: Kritiken växer

Kritiken mot Fredrik Reinfeldts uttalande om svensk uranbrytning fortsätter.

• Socialdemokratiske riksdagsledamoten Tomas Eneroth levererar i dag ett rödgrönt vallöfte på Svenska Dagbladets Brännpunkt: "En rödgrön regering kommer aldrig att medverka till att uranbrytning startas i Sverige."

• På Newsmill skriver Rune Lanestrand att Reinfeldt har förklarat krig mot landets alla miljövänner. "Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande om uranbrytning kan bli hans akilleshäl och ett törnbestrött återtåg till de gamla valresultaten om bara oppositionen kan samla sig kring en gemensam linje att inte bygga ut kärnkraften och säga bestämt nej till uranbrytning i Sverige." Man kan också läsa inlägget på Rune Lanestrands blogg.

• Jämtlands tre socialdemokratiska riksdagsledamöter - Marie Nordén, Berit Andnor och Gunnar Sandberg - har skrivit en motion där de begär att man ska utreda en ändring av minerallagen för att stärka markägarnas och kommunernas roll vid uranprospektering. "Den tidigare enighet som funnits i länet om att vi inte ska ha uranbrytning verkar alltså inte längre finnas. Det beklagar jag", säger Marie Nordén i Östersunds-Posten
  

• Östersunds-Posten skriver också att Socialdemokraterna vill samla alla i en gigantisk protest mot uranbrytning. De "föreslår att alla som är emot uranbrytning tänder vårdkasar och facklor runt Storsjöns strand".

• Inte heller Reinfeldts partivänner i Krokom stöder hans uttalande. När en vänsterpartist i fullmäktige frågade "Vad gör kommunledningen nu?" blev svaret från moderata kommunalrådet Göte W Sven "att kommunfullmäktige har fattat ett unisont beslut om att säga nej till både prospektering och uranbrytning. Vi har ingen avsikt att förändra beslutet."
  

Jag vill också lyfta fram en kommentar i mitt förra inlägg om Reinfeldts påstående att det är logiskt att börja bryta uran i Sverige. Bo Jansson skriver

Granska logiken! Den handlar inte om bränsleförsörjning till en tynande svensk kärnkraft, eller miljöfrågor två månader före Köpenhamnsmötet (!). Logiken ligger någon annanstans. Vem jobbar Reinfeldt åt? Kan det vara svenska och utländska storinvesterare som vill ha nästa profitchans frisläppt? Här börjar en logisk tanke skönjas.