Obama, klimatpolitiken och kärnkraftlobbyn

(Klicka på bilden för att göra den större)

Under nära 30 år hade inget företag i USA velat bygga ett nytt kärnkraftverk och inga finansiärer hade velat riskera sina pengar i den bransch som tidskriften Forbes efter 1970-talets alla fiaskon hade utnämnt till affärshistoriens största katastrof. Det var detta George W. Bush ville ändra på när han 2005 drev igenom sin Energy Policy Act. Lösenordet var subventioner. Kongressen reserverade 18,5 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar som lånegarantier till kärnkraftbolagen.

Unistar Nuclear Energy var det första företaget som nappade på kroken. Deras ansökan om att bygga nya reaktorer lämnades in 2007. Två år senare hade ansökningar lämnats in för sammanlagt 26 nya reaktorer på 17 olika platser. Myndigheterna räknar med ansökningar om ytterligare sju reaktorer under 2010. Det tar minst tre år att behandla en ansökan. Ännu har ingen godkänts.

Och hur blir det med pengarna? 18,5 miljarder dollar i statliga lånegarantier låter mycket. Men när vi får veta att Unistar Nuclear Energy behöver 38 miljarder dollar till sina fyra planerade reaktorer men bara har 575 miljoner dollar i eget kapital och anläggningstillgångar - då förstår vi att de statliga pengarna inte räcker långt för att förverkliga drömmarna om en kärnkraftrenässans. Lägg till detta att Wall Street tycks ha lärt sig det förflutnas läxa och inte är roat av att förlora mera pengar på "atomer för fred". Därför är trycket hårt på Barack Obamas administration för att han ska överträffa Bush och se till att medborgarna låter räddningspaketen till bankerna och bilindustrin följas av ett liknande dollarflöde till kärnkraftbolagen.

Mycket talar för att kärnkraftlobbyn kommer att lyckas åtminstone till en del. Efter att Representanthuset i somras med 219 röster mot 212 sagt ja till det nya lagförslaget om klimat och energi blev det tvärstopp i Senaten. I flera månader har nu demokraten John Kerry tillsammans med republikanen Lindsay O. Graham och den oberoende senatorn Joseph I. Lieberman snickrat på ett förslag som till sist ska falla Senaten i smaken. I olika samanhang har de gjort klart att detta lagförslag kommer att innebära en satsning på kärnkraften. I ett gemensamt brev till president Obama skriver de under rubriken "Uppmuntra kärnkraften":

Ny kärnkraft är en absolut nödvändig komponent i vår strategi för att reducera utsläppen av växthusgaser. Vi ger starkt stöd åt incitament för förnyelsebara energikällor som vind och sol men en framgångsrik lagstiftning måste också inse den rena kärnkraftens viktiga roll i en framtid med låga utsläpp. Amerika har förlorat den teknologiska basen för framställning av kärnkraft och vi måste bygga upp den på nytt för att konkurrera på världsmarknaden. Vår lagstiftning ska uppmuntra byggandet av nya kärnkraftanläggningar och ge förutsättningar för utbildning av en ny generation i kärnkraftyrket. Vi vill göra det lättare att finansiera byggandet av nya kärnkraftanläggningar och effektivisera licensieringen av nya reaktorer samtidigt som vi tar full hänsyn till säkerhet och miljö. Dessutom stöder vi forskning och utveckling för att minimera kärnkraftavfallet.

Obamas energiminister Steven Chu och den biträdande energiministern Kristina Johnson har båda deklarerat att de är positiva till kärnkraften. Obama själv uttryckte sig positivt (och försiktigt) om kärnkraft under presidentvalskampanjen och betonade alltid vikten av att lösa avfallsfrågan. Men USA saknar, liksom alla andra länder, en avfallslösning och 2009 stoppade Obama projektet att förvara avfallet i Yucca mountain i Nevada.

(Klicka på bilden för att göra den större)

Kärnkraftlobbyn i USA är stark. Den idylliska bilden ovan är från hemsidan hos en av de tyngsta aktörerna, Nuclear Energy Institute (NEI). 2006 gjorde man av med 45 miljoner dollar för kärnkraftens sak. NEI vill ha 100 miljarder dollar i statliga lånegarantier till branschen och i syfte att påverka Obama-administrationens politik har man utarbetat ett utförligt förslag till ny lagstiftning som inleds så här:

Alla ledande analyser av klimatförändringarna som obereonde organisationer har gjort visar att det behövs en portfölj av teknologier för att minska utsläppen av koldioxid, att kärnkraft måste ingå i den portföljen och att en större ökning av kärnkraftens produktionskapacitet är nödvändig de kommande 30-50 åren.

Men branschens lovsånger till kärnkraften med åtföljande böner om dollarmiljarder står inte oemotsagda. En av de organisationer som sätter dess agitation under luppen är Union of Concerned Scientists, t ex här och här. I dessa skrifter (vinjettbilden i mitt inlägg är hämtat från en av dem) påminns vi om kärnkraftens uppgång, nedgång och fall i USA. I den första berusningen påstod "de fredliga atomernas" entusiaster att atomenergin skulle bli så billig att det inte var lönt för distributörerna att mäta den. Sedan kom mötet med verkligheten och expansionen uteblev. Den kom istället så småningom igång i slutet av 1960-talet och under 1970-talet med hjälp av konstgjord andning i form av skattepengar - innan skenande kostnader och sprängda investeringskalkyler gjorde att 100-talet påbörjade kärnkraftsbyggen övergavs och branschen störtdök och gick in i ett flera decennier långt limbo. En av de mest omtalade skandalerna på den här tiden var kärnkraftbygget i Shoreham Long island. Det tog 20 år att färdigställa, det kostade 6 miljarder dollar, överskred budgeten 80 gånger om - och togs aldrig i kommersiell drift.

Union of Concerned Scientists uppger att denna nukleära baksmälla kostade USAs skattebetalare 280 miljarder dollar i dagens penningvärde och man varnar nu för att historien kommer att upprepas. Man pekar särskilt på hur anläggningskostnaderna alltid överskridit de från början planerade och att samma tendenser kan iakttas nu. De skenande kostnaderna för de pågående kärnkraftbyggena i Frankrike och Finland bekräftar också att dessa farhågor är realistiska.

Jag avslutar den här utflykten i USAs politiska kärnkraftekonomi med att påminna om att det inte är bara är finansfolket på Wall Street som ifrågasätter det förnuftiga i att satsa sina pengar på kärnkraft. För ett par veckor sedan konstaterade miljöpartisterna Carl Schlyter, Karin Svensson Smith och Per Bolund på DN Debatt att "kärnkraften är en usel affärsidé" och skrev bl a:

Om marknadsekonomi och normala bedömningar av lönsamhet får råda – då blir det ingen mer kärnkraft i Västeuropa. Marknads- och finansanalytiker i engels­ka Citigroup Global Markets (rådgivare för investerare) har analyserat förutsättningarna för ny kärnkraft. Man menar att konstruktionskostnader och risken för driftsavbrott för ny kärnkraft är så höga att de kan få det mest solida bolag att gå omkull. Enda möjligheten att få kärnkraft lönsam för investerarna är om staten subventionerar kärnkraftsbyggena eller går in och håller uppe elpriserna. Med andra ord – om vi medborgare betalar antingen på skattsedeln eller på elräkningen.