söndag 6 juni 2010

Miljöministern och kärnkraftindustrins "obegränsade ansvar"

På tisdag offentliggör Civilutskottet sitt betänkande om regeringens ena kärnkraftsproposition, den som behandlar reaktorägarnas ansvar vid en olycka. Den andra propositionen, som gäller de lagändringar som krävs för att tillåta nya reaktorbyggen, har redan slutbehandlats av näringsutskottet.

Ansvarsfrågan vid olyckor är viktig men svår att tränga in i. Den offentliga diskussionen har i stort sett uteblivit. Inte minst miljöminister Andreas Carlgren har dessutom ökat förvirringen genom vilseledande uttalanden. I Nya Wermlandstidningen skriver han till exempel:
Det är reaktorägarna som ska betala om olyckan är framme för kärnkraften. Den enkla principen tydliggör regeringen genom det lagförslag som jag lagt fram.
Men kan reaktorägarna betala för skadorna vid en mycket allvarlig olycka? Svaret är nej. Och vem får betala då? Det får staten och skattebetalarna. Något som brukar kallas subvention och enligt Alliansregeringen inte ska förekomma i förhållandet mellan staten och kärnkraftsbolagen.

Här ett försök att reda ut begreppen:

Idag regleras frågan om reaktorägarnas ansvar vid en olycka i Atomansvarighetslagen. I regeringens proposition föreslås att den ersätts av en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor som är anpassad till ändringarna i den internationella konvention som regeringen samtidigt föreslår att Sverige ska tillträda.

Konventionen föreskriver att reaktorägarnas ansvar ska vara minst 700 miljoner euro.

Därutöver åläggs staten ansvar för ytterligare 500 miljoner euro. Staten kan emellertid föra över sin del, helt eller delvis, på reaktorägarna. Detta föreslår regeringen i sin proposition. De svenska reaktorägarnas ansvar blir därmed 1200 miljoner euro.

I ett tredje steg ansvarar konventionens parter för ytterligare 300 miljoner euro utöver de 1200. Konventionen reglerar på detta sätt ersättningsansvar upp till 1500 miljoner euro.

Konventionen säger sedan ingenting om ansvaret för skador över detta belopp. Däremot tillåter konventionen staten att införa ett obegränsat ansvar för reaktorägarna. Det föreslår regeringen att man ska göra i Sverige - och det är nu det blir krångligt. Ordagrant heter det i propositionen:
Regeringen föreslår att det införs ett obegränsat ansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar och att innehavare av kärnkraftsreaktorer ska finansiera ansvaret upp till 1 200 miljoner euro.
Det visar sig alltså att regeringen laborerar med två slags ansvar - ett som är obegränsat och ett som är finansierat. Vad betyder det? Låt oss ta ett exempel. Jag citerar ett annat ställe i regeringens egen proposition:
Enligt en risk- och sårbarhetsanalys som dåvarande Statens strålskyddsinstitut gjorde 2004 kan de ekonomiska konsekvenserna av en sådan allvarlig olycka beräknas uppgå till några hundra miljarder kronor, även om en sådan händelse bedöms mycket osannolik.
Om vi säger att några i den där meningen betyder minst tre så har vi här ett hypotetiskt fall där reaktorägaren med sitt obegränsade ansvar blir skyldig 300 miljarder kronor. Men hur mycket pengar är reaktorägaren enligt lagen skyldig att ha? Svaret är: ungefär 12 miljarder kronor (1200 miljoner euro). De resterande 288 miljarderna lär hamna på statens bord.

Att på det här viset tala om "obegränsat ansvar" är därför en lek med ord. Och när miljöministern säger att "reaktorägaren får betala om olyckan är framme" är det alltså inte riktigt sant. Ändå har hans vårdslösa retorik med något enstaka undantag fått stå oemotsagd.

Vad kan man då göra för att klyftan mellan "det obegränsade ansvaret" och "det finansiella ansvaret" ska minska? I de rödgrönas följdmotion till regeringens proposition nämns två möjligheter som man föreslår ska undersökas närmare:
  • öka ansvarsbeloppet (I Tyskland är det 2500 miljoner euro jämfört med regeringens förslag på 1200 miljoner euro i Sverige)
  • utvidga ansvaret, t ex genom ansvarsgenombrott - något som betyder att moderbolaget, t ex Vattenfall eller E.ON, tar över ansvaret från det dotterbolag som äger den förolyckade reaktorn. (Denna reaktorägare har i praktiken inga andra tillgångar än reaktorerna.) I Tyskland tillämpas detta ansvarsgenombrott vilket innebär att Vattenfalls tillgångar i Sverige sätts på spel om en reaktor havererar som ägs av Vattenfalls dotterbolag i Tyskland. I Sverige, där nuvarande lagstiftning inte tillåter ansvarsgenombrott, blir däremot inte E.ON ekonomiskt ansvarigt för ett eventuellt haveri vid en reaktor i Sverige som dess dotterbolag äger.
Sven Bergström (c) skriver i sin motion att regeringens förslag i ansvarsfrågan kan bli ”en regel utan praktisk verkan”. Därför föreslår han, som ett av sina tre villkor för att han ska rösta ja till regeringens kärnkraftlinje, att riksdagen ska ”ge regeringen tillkänna” att ”skadestånds- och kostnadsansvaret” ska vara obegränsat. Om det ska tolkas som att det finansierade ansvaret (som är regeringens begrepp till skillnad från Bergströms begrepp "kostnadsansvar") också ska vara obegränsat är det svårt att se hur Civilutskottet ska kunna gå honom till mötes. Att de rödgrönas motion avslås av utskottets borgerliga majoritet är däremot helt säkert.

Det kan också noteras att regeringen erbjuder en anmärkningsvärd möjlighet när det gäller att finansiera säkerheten för ansvarsbeloppet på 1200 miljoner euro. Om reaktorägaren har svårigheter att på försäkringsmarknaden teckna en sådan säkerhet kan staten träda in och mot en avgift ge garantier i form av återförsäkringsåtaganden. Med andra ord: Ännu en tänkbar statlig stödåtgärd till kärnkraftindustrin.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det gamla påståendet i ansvarsfrågan gäller: Marknadens bedömning av kärnkraftens risker är sådan att den inte kan erbjuda en försäkringslösning för de faktiska kostnaderna för skadorna vid en mycket allvarlig olycka. Staten måste vara beredd att gripa in, först med en tvetydlig lagstiftning, och i ett senare skede, om det värsta skulle hända, med hundratals miljarder kronor.
UPPDATERING: Ser att Ny Teknik har skrivit om Civilutskottets behandling av ansvarspropositionen. Man får en vink om att Centern inte är överens med Moderaterna och Folkpartiet. Jag har tidigare hört att så också var fallet inom regeringen men att Centern till sist gav sig.

3 kommentarer:

Malin Larsson sa...

Tack, Lasse! Du reder ut begreppen så att de blir tydliga. Propositionstexterna är mycket långa och krångliga, så en bra sammanfattning är värd mer än guld.
Det underliga är att Carlgren och C-riksdagsledamöterna förmodligen inte satt sig in i frågan lika mycket som du. De borde läsa din sammanfattning, o de nu inte orkat läsa propositionen!!!

Christoffer Willenfort sa...

en enkel fråga bör inte samma försökringar, svar mm gälla även för "worst case cenarion för alla andra energislag och industrier ? eller ska bara kärnkraft särbehandlas ?

Om inte andra industrier skall behandlas på samma sätt VARFÖR skall då kärnkraft särbehandlas neggativt ?

Diana sa...

Tack Lasse! Fast inte är det så lätt förstå, lätt är att inse att en stor olycka vore katastrof, det finns inga pengar som kan ersätta det. Kanske ersättningarna ska gå till den industri (helgonförklarad utarmning) som blir utan ström efter olyckan?
Jag anser för övrigt att kärnkraftsdrift är en ständigt pågående olycka där inga försäkringar alls gäller.