Hur blir det med "kärnkraftens renässans"?

Klicka på bilden för att göra den större

I mars 2009 gav den tyska Strålskyddsmyndigheten institutet Prognos AB uppdraget att besvara frågan: Kommer vi att uppleva en renässans för kärnkraften de närmaste 20 åren?

I september var studien färdig och svaret blev nej. Kärnkraftens betydelse kommer att minska - antingen man mäter antalet reaktorer eller dess andel av världens totala elproduktion. Bilden ovan sammanfattar undersökningens uppskattning av en "realistisk utveckling" av kärnkraften. Detta visar bilden:

Antalet reaktorer väntas minska från 431 år 2010 till 341 år 2020 och till 309 år 2030. Av de reaktorer som beräknas vara i drift 2030 är 136 befintliga redan idag, 37 är idag under byggnad, 46 är idag på planeringsstadiet och de resterande 90 är på förslagsstadiet. Kärnkraftens andel av världens totala elproduktion väntas minska från 14,8 procent 2006 till 7,1 procent 2030. Det motsvarar en minskning av kapaciteten från 390 GW 2009 till 309 GW 2030.

Hur har då dessa "professionella siare" burit sig åt för att komma till den här slutsatsen?

Man började med IAEAs uppgifter om 45 nu pågående kärnkraftbyggen (av vilka åtta står stilla). Man använde sedan uppgifter från kärnkraftbranschen om antalet nya reaktorer som idag antingen är på planeringsstadiet eller där enbart avsikten att bygga dem har tillkännagetts. Med siffrorna från WNA (World Nuclear Association där bl a Vattenfall och E.ON är medlemmar) landar vi 2030 på 429 nya reaktorer utöver de 436 som var i drift 2009. Lägger man ihop dessa siffror får man 865 reaktorer.

Men detta är en orealistisk siffra av två skäl. För det första måste uppskattningsvis 300 reaktorer stängas senast 2030 för att de börjar bli för gamla. För det andra visar erfarenheten att många av de reaktorer som branschen vill bygga, börjar planera eller rentav börjar bygga aldrig någonsin kommer att tas i drift. Studien från Prognos försöker uppskatta bortfallet genom att värdera de svårigheter och flaskhalsar som framtida kärnkraftsprojekt kommer att möta. Genomgången av dessa aspekter, land för land, mynnar ut i slutsatsen att totalt, i hela världen, 136 nya reaktorer är i drift år 2030. "Protokollet" kan studeras här. Lägger man den siffran till de 136 idag befintliga reaktorerna som är i drift 2030 plus de 37 reaktorer som enligt IAEA för närvarande byggs blir slutsumman 309 - precis som diagrammet överst i det här inlägget visar.

Hela studien från Prognos AB (118 sidor) finns på tyska här och i en engelsk sammanfattning här.

Kärnkraften i riksdagens partiledardebatt

Kärnkraften var ingen stor sak i årets första partiledardebatt i riksdagen. Den ansvarige ministern, Maud Olofsson, nämnde den inte med ett ord. Jan Björklund, som de senaste månaderna är det statsråd i regeringen som drivit kärnkraftfrågan, tog upp den i en replik efter Mona Sahlins anförande och i en replik efter Lars Ohlys anförande.

Björklund koncentrerade sig helt på frågan om tillgången på energi, och framför allt då med tanke på industrin. Han försökte utnyttja skepsisen mot kärnkraftavvecklingen inom LO och upprepade sin gamla uppmaning till Sahlin att ta en kärnkraftdebatt på ett antal industriorter. Till Ohly sa han att han had e svårt att få ihop Vänsterpartiets kärnkraftpolitik med "Vänsterpartiets historia som industriarbetarparti".

Det var bara Ohly som berörde den allvarligaste kritiken mot kärnkraften: "Kärnkraften medför stora ingrepp i naturen och sår i jordskorpan som inte kan återställas. Den är farlig vid framställning, och den producerar dessutom ett radioaktivt avfall som vi fortfarande inte har en bra förvaring för." Sahlin sa att regeringen var mera oenig om kärnkraften än de rödgröna och kritiserade dess styrning av Vattenfall. Ingen nämnde ordet energieffektivisering.

Replikskiftena kring kärnkraften har jag lagt ut här.

*

Någon dag tidigare diskuterades kärnkraften på Aftonbladets debattsida. Rubriken på inlägget från Miljöpartiets energipolitiske talesman var Nu får du betala för kärnkraftens fiasko (Här) medan moderate riksdagsledamoten Tomas Tobés inlägg rubricerades Kortsiktigt vilja avvecklakärnkraften (Här) Bolunds inlägg fick hela 191 kommentarer som med få undantag skrevs av (ofta hätska) kärnkraftanhängare.

*

Samtidigt förklarar Ny Teknik varför svensk kärnkraft hade ett skitår i fjol (Här)

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, kärnkraftens avveckling, alternativ energi,
svd dn ab

126 000 tunnor avfall tur och retur

Igår kväll fick jag ett mejl där jag kunde läsa att den tyska strålskyddsmyndigheten nu bestämt vad man ska göra med de 126.000 tunnor radioaktivt avfall som för 30-40 år stoppades ner i en gammal saltgruva i norra Tyskland. Tunnorna ska tas upp igen. De två andra förslag som undersökts var att flytta avfallet till ett annat ställe i gruvan eller att helt och hållet proppa igen gruvan med cement.

Driften i saltgruvan lades ner 1964 och Asse II, som avfallslagret kallas, var från början tänkt som en forskningsanläggning. Men snart blev det en förvaringsplats för stora mängder låg- och medelaktivt radiofall från kärnkraftverk och sjukhus. Det skulle gå galant, sa myndigheterna - gruvan var både torr och tät. Men i september 2008 presenterade dåvarande miljöministern Sigmar Gabriel (s) en lägesrapport som visade att tillståndet i saltgruvan var alarmerande. Enligt Gabriel, skrev Dagens Nyheter, hade avfallet hanterats med en häpnadsväckande inkompetens och värst av allt - mätningar visade att avfallstunnorna sannolikt läckte. Och idag skriver Strålskyddsmyndigheten i sitt eget pressmeddelande:

Jämförelsen av de olika handlingsalternativen måste särskilt beakta tre utmaningar: Att tidsfristen är begränsad på grund av att berget inte är stabilt. Att kunskapen om radioaktiviteten idag och om behållarnas aktuella tillstånd är begränsad. Att den dagliga genomströmningen av 12000 liter saltlösning gör det svårt att bedöma utvecklingen av schaktanläggningen och därmed säkerheten på lång sikt när det gäller strålningen.

Man understryker också att den lösning som man till sist valt, att ta upp avfallstunnorna ur gruvorna, ingalunda är idealisk:

Framför allt kan man inte förutsäga hållfastheten i gruvan. Myndigheten är också beredd på nödfallsåtgärder för den händelse en väldig ökning av vattentillflödet skulle inträffa. Om det lagrade avfallet skulle visa sig vara i ett betydligt värre skick än man befarat uppstår risken för att arbetarna utsätts för en oacceptabel exponering... fördelarna med att ta tillbaka tunnorna kan komma att omvärderas.

De första reaktionerna på beslutet om att ta upp avfallstunnorna var ganska positiva men efterhand har allt fler kritiska synpunkter kommit fram. Michael Sailer, ordförande i statens kommision för avfallshantering, tvivlar på att tunnorna kan tas upp så snabbt som man räknar med i beslutsunderlaget - 4,6 minuter per tunna. Och Kommunalrådet i Salzgitter har lovat att man kommer att sätta sig på tvären mot förslaget att flytta avfallet från Asse II till den nedlagda järnmalmsgruvan Schakt Konrad. I Salzgitter menar man att licensen för avfallsförvaring i Schakt Konrad inte gäller för avfallet från Asse II.

Rapporterna om Asse II är en konkret och otäck påminnelse om kärnkraftindustrins olösta avfallsproblem. Och det som gäller i Tyskland gäller i andra länder där kärnkraft produceras. Ett par exempel:

• Idag publicerades en rapport från brittiska vetenskapsmän och experter som kritiserar Underhusets kommitté för utredning av energi- och klimatfrågor för att kommittén felaktigt påstår att avfallsfrågan är löst.
  

• I förra veckan kritiserades Barack Obama i New York Times för att han inte tillsatt den kommission som utlovats för att finna en plats för slutförvaring sedan presidenten avskrivit Yucca Mountains som lämplig lösning.

Men när jag söker i Artikelsöks databas på "kärnavfall" blir jag påmind om att det i alla fall finns två platser på jorden där man inte ser några problem med avfallsförvaring:

• Kärnavfall jackpot för kommuner (Fokus 22/2009)
  

• Välkommen till Östhammar : samhällets invånare gläds åt att de ska ta hand om slutförvaret för svenskt kärnavfall.(ETC 24/2009)
  

• Flera vill ta hand om världens värsta sopor.Östhammar och Oskarshamn, två kommuner som vill slutförvara kärnavfall. (Sydsvenska Dagbladet, maj 2009)
  

• Kärnavfall positivt för hela länet (Upsala Nya Tidning, augusti 2008)
  

Tiden lider och vi med den

Nummer 10 på bilden ovan betyder att vi är på Downing Street i London vid den brittiske premiärministerns boning. Året är 1982. Personerna på bilden kommer från CND och de är där för att kräva att Margaret Thatcher ska kalla hem den militärstyrka som då var på väg till Falklandsöarna och rapporterades ha kärnvapen ombord. Kvinnan uppe till höger (delvis skymd och inringad med en röd cirkel ) är kassaförvaltare i CND. Hon heter Catherine Ashton och är 26 år gammal.

Nu är hon 53 år, adlad till baronessa och utnämnd till EUs "utrikesminister". I måndags frågades hon ut i Europaparlamentet. Skuggor lösgjorde sig ur det förflutna och hon fick den självklara frågan: Var står Catherine Ashton idag? Är hon fortfarande kärnvapenmotståndare? Vill hon som förr i tiden att Storbritannien ska inleda en ensidig avrustning?

Ashton svarade att hon själv är den samma men att tiderna har förändrats. "Det som var relevant på 1970-talet är inte relevant 2010 sa hon. Jag har inte varit medlem i CND på 28-29 år och deras krav är inte längre appropriate." Men låter inte detta litet konstigt - att det skulle vara riktigt att avrusta ensidigt under det kalla krigets dagar men inte i dag när det sovjetiska imperiet fallit samman?

Och inte nog med det. Ty enligt Sveriges Radio "betonade Ashton att säkerhet kring kärnkraft och risk för att kärnkraft som i Iran kan utvecklas till kärnvapen tillhör en ny mer komplicerad bild." Som om sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen skulle vara något nytt! Och denna senkomna insikt borde väl för övrigt göra henne till en uttalad kärnkraftmotståndare?

Den kritik som riktats mot Catherine Ashton, mera underförstått i Europaparlamentet men desto mera rakt på sak i brittiska medier och på bloggar, har så gott som uteslutande kommit från höger. Hon har alltså inte kritiserats för att hon lämnat fredsrörelsen och övergett sitt kärnvapenmotstånd. I stället har den gamla vanliga visan vevats från höger: att hon och de andra i CND var kryptokommunister som finansierades av Sovjet som dessutom ville att Storbritannien skulle lämna NATO. Man anar en viss uppgivenhet bakom dementin från CND som meddelar att anklagelserna om finansiering från Moskva varit en följetong genom åren men att inte ett spår av bevis har kunnat presteras. "1980 utlovade Bruce Kent (dåvarande generalsekreterare i CND) en hundrapundsedel till den som kunde visa att CND tagit emot pengar från Moskva. Än i dag har ingen gjort anspråk på sedeln."

Till sist måste jag tala om varför jag intresserat mig så här mycket för Catherine Ashton idag. Det beror på att jag fick fick ögonen på nedanstående lilla vredesutbrott i Fria Tidningen när jag åt frukost i morse:

Klicka på klippet för att göra texten större

Obama, klimatpolitiken och kärnkraftlobbyn

(Klicka på bilden för att göra den större)

Under nära 30 år hade inget företag i USA velat bygga ett nytt kärnkraftverk och inga finansiärer hade velat riskera sina pengar i den bransch som tidskriften Forbes efter 1970-talets alla fiaskon hade utnämnt till affärshistoriens största katastrof. Det var detta George W. Bush ville ändra på när han 2005 drev igenom sin Energy Policy Act. Lösenordet var subventioner. Kongressen reserverade 18,5 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar som lånegarantier till kärnkraftbolagen.

Unistar Nuclear Energy var det första företaget som nappade på kroken. Deras ansökan om att bygga nya reaktorer lämnades in 2007. Två år senare hade ansökningar lämnats in för sammanlagt 26 nya reaktorer på 17 olika platser. Myndigheterna räknar med ansökningar om ytterligare sju reaktorer under 2010. Det tar minst tre år att behandla en ansökan. Ännu har ingen godkänts.

Och hur blir det med pengarna? 18,5 miljarder dollar i statliga lånegarantier låter mycket. Men när vi får veta att Unistar Nuclear Energy behöver 38 miljarder dollar till sina fyra planerade reaktorer men bara har 575 miljoner dollar i eget kapital och anläggningstillgångar - då förstår vi att de statliga pengarna inte räcker långt för att förverkliga drömmarna om en kärnkraftrenässans. Lägg till detta att Wall Street tycks ha lärt sig det förflutnas läxa och inte är roat av att förlora mera pengar på "atomer för fred". Därför är trycket hårt på Barack Obamas administration för att han ska överträffa Bush och se till att medborgarna låter räddningspaketen till bankerna och bilindustrin följas av ett liknande dollarflöde till kärnkraftbolagen.

Mycket talar för att kärnkraftlobbyn kommer att lyckas åtminstone till en del. Efter att Representanthuset i somras med 219 röster mot 212 sagt ja till det nya lagförslaget om klimat och energi blev det tvärstopp i Senaten. I flera månader har nu demokraten John Kerry tillsammans med republikanen Lindsay O. Graham och den oberoende senatorn Joseph I. Lieberman snickrat på ett förslag som till sist ska falla Senaten i smaken. I olika samanhang har de gjort klart att detta lagförslag kommer att innebära en satsning på kärnkraften. I ett gemensamt brev till president Obama skriver de under rubriken "Uppmuntra kärnkraften":

Ny kärnkraft är en absolut nödvändig komponent i vår strategi för att reducera utsläppen av växthusgaser. Vi ger starkt stöd åt incitament för förnyelsebara energikällor som vind och sol men en framgångsrik lagstiftning måste också inse den rena kärnkraftens viktiga roll i en framtid med låga utsläpp. Amerika har förlorat den teknologiska basen för framställning av kärnkraft och vi måste bygga upp den på nytt för att konkurrera på världsmarknaden. Vår lagstiftning ska uppmuntra byggandet av nya kärnkraftanläggningar och ge förutsättningar för utbildning av en ny generation i kärnkraftyrket. Vi vill göra det lättare att finansiera byggandet av nya kärnkraftanläggningar och effektivisera licensieringen av nya reaktorer samtidigt som vi tar full hänsyn till säkerhet och miljö. Dessutom stöder vi forskning och utveckling för att minimera kärnkraftavfallet.

Obamas energiminister Steven Chu och den biträdande energiministern Kristina Johnson har båda deklarerat att de är positiva till kärnkraften. Obama själv uttryckte sig positivt (och försiktigt) om kärnkraft under presidentvalskampanjen och betonade alltid vikten av att lösa avfallsfrågan. Men USA saknar, liksom alla andra länder, en avfallslösning och 2009 stoppade Obama projektet att förvara avfallet i Yucca mountain i Nevada.

(Klicka på bilden för att göra den större)

Kärnkraftlobbyn i USA är stark. Den idylliska bilden ovan är från hemsidan hos en av de tyngsta aktörerna, Nuclear Energy Institute (NEI). 2006 gjorde man av med 45 miljoner dollar för kärnkraftens sak. NEI vill ha 100 miljarder dollar i statliga lånegarantier till branschen och i syfte att påverka Obama-administrationens politik har man utarbetat ett utförligt förslag till ny lagstiftning som inleds så här:

Alla ledande analyser av klimatförändringarna som obereonde organisationer har gjort visar att det behövs en portfölj av teknologier för att minska utsläppen av koldioxid, att kärnkraft måste ingå i den portföljen och att en större ökning av kärnkraftens produktionskapacitet är nödvändig de kommande 30-50 åren.

Men branschens lovsånger till kärnkraften med åtföljande böner om dollarmiljarder står inte oemotsagda. En av de organisationer som sätter dess agitation under luppen är Union of Concerned Scientists, t ex här och här. I dessa skrifter (vinjettbilden i mitt inlägg är hämtat från en av dem) påminns vi om kärnkraftens uppgång, nedgång och fall i USA. I den första berusningen påstod "de fredliga atomernas" entusiaster att atomenergin skulle bli så billig att det inte var lönt för distributörerna att mäta den. Sedan kom mötet med verkligheten och expansionen uteblev. Den kom istället så småningom igång i slutet av 1960-talet och under 1970-talet med hjälp av konstgjord andning i form av skattepengar - innan skenande kostnader och sprängda investeringskalkyler gjorde att 100-talet påbörjade kärnkraftsbyggen övergavs och branschen störtdök och gick in i ett flera decennier långt limbo. En av de mest omtalade skandalerna på den här tiden var kärnkraftbygget i Shoreham Long island. Det tog 20 år att färdigställa, det kostade 6 miljarder dollar, överskred budgeten 80 gånger om - och togs aldrig i kommersiell drift.

Union of Concerned Scientists uppger att denna nukleära baksmälla kostade USAs skattebetalare 280 miljarder dollar i dagens penningvärde och man varnar nu för att historien kommer att upprepas. Man pekar särskilt på hur anläggningskostnaderna alltid överskridit de från början planerade och att samma tendenser kan iakttas nu. De skenande kostnaderna för de pågående kärnkraftbyggena i Frankrike och Finland bekräftar också att dessa farhågor är realistiska.

Jag avslutar den här utflykten i USAs politiska kärnkraftekonomi med att påminna om att det inte är bara är finansfolket på Wall Street som ifrågasätter det förnuftiga i att satsa sina pengar på kärnkraft. För ett par veckor sedan konstaterade miljöpartisterna Carl Schlyter, Karin Svensson Smith och Per Bolund på DN Debatt att "kärnkraften är en usel affärsidé" och skrev bl a:

Om marknadsekonomi och normala bedömningar av lönsamhet får råda – då blir det ingen mer kärnkraft i Västeuropa. Marknads- och finansanalytiker i engels­ka Citigroup Global Markets (rådgivare för investerare) har analyserat förutsättningarna för ny kärnkraft. Man menar att konstruktionskostnader och risken för driftsavbrott för ny kärnkraft är så höga att de kan få det mest solida bolag att gå omkull. Enda möjligheten att få kärnkraft lönsam för investerarna är om staten subventionerar kärnkraftsbyggena eller går in och håller uppe elpriserna. Med andra ord – om vi medborgare betalar antingen på skattsedeln eller på elräkningen.

2010?

För trettio år sedan skrevs året 2010 in i den svenska kärnkraftens historia. Efter avslutad folkomröstning beslutade riksdagen 1980 att 2010 skulle bli det år då det sista svenska kärnkraftverket stängdes.

Men för 13 år sedan suddades årtalet 2010 som slutdatum för kärnkraften bort. Det skedde efter en energipolitisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet som lade grunden för stängningen av Barsebäcks reaktorer.

Och för ett år sedan fick 2010 en helt ny innebörd i den svenska kärnkraftens historia. Det blir, om alliansregeringen får som den vill, det år då riksdagen ger grönt ljus för en utbyggnad av svensk kärnkraft. Detta kunde ske, såvitt jag vet, utan att någon enda politiker eller journalist påpekade att regeringspartierna därmed bröt sitt eget vallöfte. I Valmanifest från Allians för Sverige kan man nämligen läsa:

En Alliansregering kommer under mandatperioden 2006-2010 inte medverka till några politiska beslut om avveckling av kärnreaktorer. Inte heller kommer vi att ge förnyade driftstillstånd till de två reaktorer som stängts. Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden.

Regeringens löftesbrott gäller den kursiverade meningen i det citerade stycket. Tvärtemot vad som där sägs vill ju regeringen nämligen under innevarande mandatperiod upphäva "förbudet att uppföra nya reaktorer" som fortfarande är inskrivet i svensk lag.

Men kommer regeringen att få igenom sin vilja?

Svaret får vi först längre fram i vår när riksdagen tar ställning till den proposition som ännu inte lagts fram men som väntas föreslå att avvecklingslagen avskaffas och Kärntekniklagens förbud mot att bygga nya kärnkraftverk tas bort. Detta föreslås i en offentlig utredning som regeringen beställt och som lades fram i höstas. Just nu sammanställs remissvaren på utredningen på Miljödepartementet.

Men utgången av riksdagens omröstning är långtifrån given. Så här såg det ut på riksdagens anslagstavla när regeringens energiproposition behandlades i juni förra året:

Vid det tillfället ställdes inte frågan om kärnkraften på sin spets. När detta sker senare i år är det troligt att flera centerpartister kommer att rösta med oppositionen. Om fyra av ja-rösterna ovan går över till nej-sidan får denna majoritet.

De här siffrorna borde sätta fart på landets kärnkraftmotståndare!

Köpenhamn: Demonstration trots utvisning!

Klicka på bilden för att göra den större

Igår berättade jag att en av kampanjledarna för Don't nuke the Climate i Köpenhamn arresterades och utvisades till Frankrike för att han hade en fickkniv i bagaget. Men vad hände sedan?

Eftersom Jocelyn Peyret hade nycklarna till nätverkets fordon på sig när han arresterades hade man under ett dygn inte tillgång till det kampanjmaterial som skulle användas under den stora demonstrationen på lördagen. Men han fick lämna ifrån sig nycklarna innan han skickades ut ur Danmark, berättar en dansk kärnkraftmotståndare som var med ute på flygplatsen för att ta emot dem.

Sedan gick allt i rasande fart och Don´t Nuke the Climate kunde ingå i lördagens stora demonstration som planerat. "Demonstrationen gik glimrende for Reseau Sortir de Nucleaire. Det var en stor succes."

Den som vill tränga litet djupare i rättsläget kring utvisningen kan läsa mer här. Slutsatsen är att polisens omhändertagande av Jocelyn Peyret till nöds kan motiveras men att utvisningsbeslutet inte kan det.

Enligt uppgift har Jocelyn Peyret rätt att återvända till Danmark. Dont't Nuke the Climate kommer säkerligen att höra av sig igen. Bl a deltar man i den fredliga civila olydnadskampanj som planeras vid Bella Center på onsdag. Läs mera om den här.

Klicka på bilden för att göra den större

Mera om polis och demonstranter:

• "Vi fick sitta bakkbundna på gatan i ett par timmar" Här.

• Massgripanden prövas i rätten. Här.

• Sundsvallsdemonstrant greps i Köpenhamn. Här.

• Indymedia Danmark. Här.

Läs även andra bloggares åsikter om cop 15, köpenhamn, demonstration, polisingripande, kärnkraft,